Sandstränder

Havsstränder

Sandstränder vid havet har ofta en speciell flora med en rad arter som inte förekommer i andra miljöer, eller är sällsynta på sandmark i inlandet. Miljön påverkas av hög salthalt och brist på sötvatten och ställer ofta speciella krav på de arter som växer där. De har ofta hårda sega eller köttiga blad och stjälkar, egenskaper som är anpassningar till den torka som saltet och vattenbristen orsakar.

Sanddyner domineras ofta av strandråg (Leymus arenarius) och sandrör (Ammophila arenaria), vilka båda är sandbindare som håller kvar flygsanden. En annan sandbindare är strandkvickrot (Elytrigia juncea) som dock inte är lika vanlig.
Införd och fullständigt naturaliserad i Sverige är vresros (Rosa rugosa) som trivs på sandiga havsstränder och på sina håll börjar tränga ut den ursprungliga vegetationen. Vid många sanddynsområden har man också planterat bergtall (Pinus mugo) för att förhindra sandflykt.
Närmare vattnet, i den ofta näringsrika miljö som gödslas av uppspolade alger förekommer arter som sodaört (Salsola kali), marviol (Cakile maritima), saltarv (Honckenya peploides), samt ovanligare arter som martorn (Eryngium maritimum), strandvial (Lathyrus japonicus) och spjutskråp (Petasites spurius). På mindre exponerade stränder övergår sandstrandsvegetationen i olika typer av strandängar.

I sänkor bakom dynerna är buskar och ris som krypvide (Salix repens) och kråkbär (Empetrum nigrum) ofta vanliga, liksom sandstarr (Carex arenaria) och borsttåtel (Corynephorus canescens). På sandryggarna förekommer ofta arter som flockfibbla (Hieracium umbellatum), blåmunkar (Jasione montana) och styvmorsviol (Viola tricolor).

På mer exponerade ställen övergår sandstranden i klippor och stenstränder.

I Riksmuseets samlingar

Översikt över växtsamhällen

Innehållsförteckning

"Flygsanden hejdas mot de yttersta ruggarna av saltarv och strandråg, bygger upp en spång mot hindret, strilar över och lägger sig till ro i en driva på läsidan. De djupa fotstegen fylls igen på en minut, 'drivorna byta beständigt form' - bortom dynernas krön, där flygsanden piskar i ansiktet som en ökenstorm, lyser i solen ett nymodelerat landskap, ett Sahara i smått med vattrade sandberg, skarpa revlar och mjukt formade dälder. Bara på denna enda stormdag transporterar vinden hundratals hästlass av fin sand över dynernas borstiga ryggar. En del av sanden tar fäste där mellan strandrågens och marhalmens strån, men det härdiga gräset blir aldrig ohjälpligt översandat, det växer vidare uppåt och hela dynen är genomdragen av dess sega rottrådar."

Ur Den svenska södern av Carl Fries (1963)