|
Där människor vistas och verkar uppstår olika typer av
miljöer med öppen jord där konkurrenssvaga arter kan påträffas.
Ruderatmarkerna,
eller skräpmark som de också kallas är ofta tillfälliga miljöer som
försvinner när markanvändningen ändras. Det kan röra sig om upplag av
schaktmassor, jordhögar, eller områden i hamnar och kring industrier och
byggplatser. Alla arter som betecknas som ogräs påträffas på
ruderatmarker, men också en lång rad arter som är tillfälliga
inkomlingar i vårt land.
Växter som är typiska inslag i skräpmarkernas flora är bland annat
amaranter (Amaranthus),
sötväpplingar (Melilotus),
krassingar (Lepidium),
nattskattor (Solanum) och
mållor (Chenopodium).
Vidare arter som ambrosior (Ambrosia),
solrosor (Helianthus) och olika
exotiska gräs (Poaceae) som
kanariegräs
(Phalaris canariensis), hirsar
(Panicum), kavelhirsar
(Setaria) och hönshirsar
(Echinochloa).
Platser där rötslam från reningsverk har lagts upp brukar
kännetecknas av stora mängder
tomatplantor (Lycopersicon esculentum),
vars frön kommer via avloppsvattnet. Detsamma gäller
lyktörter (Physalis) av
vilka ett par arter brukar kunna påträffas.
På ruderatmarker kan också en lång rad förvildade
trädgårdsväxter och andra exotiska inslag påträffas,
men dessa blir vanligen inte långlivade. Till och med fikon (Ficus carica)
och dadelpalm (Phoenix dactylifera) har vid enstaka tillfällen blivit
funna på skräpmark i Sverige.
|
I
Riksmuseets samlingar
Översikt över
växtsamhällen
Innehållsförteckning
|
