Mossar

Myrserien

Mosse Mossar kännetecknas av att de får all sin näringstillförsel med nederbörden. Detta medför att mossarna är en mycket näringsfattig miljö där antalet arter är ganska lågt.
En typisk mosse omges av ett kärrparti, en lagg, som får sin näring från den omgivande marken och ett innanförliggande mer eller mindre välvt parti som huvudsakligen består av torv och vitmossa (Sphagnum). Mossar är vanligast i områden med hög årsnederbörd och påträffas i vårt land mest i Västsverige även om de finns på flera andra håll. Det finns stora skillnader i artsammansättning på mossar i olika delar av landet.

Mosse Mosseplanet präglas av omväxlande torrare och våtare partier, tuvor och höljor. De torrare tuvorna domineras av arter som tranbär (Vaccinium oxycoccus), rundsileshår (Drosera rotundifolia) och rosling (Andromeda polifolia). Små tallar (Pinus sylvestris) kan också stå ute på mossens torrare partier. Bristen på näring gör att de växer långsamt och de kan trots sin ringa storlek vara mycket gamla. I kanterna av mossen dominerar ofta tuvull (Eriophorum vaginatum) och hjortron (Rubus chamaemorus), samt kråkbär (Empetrum nigrum), och i norra Sverige dvärgbjörk (Betula nana). I landets västra delar förekommer även klockljung (Erica tetralix) och i de östra är skvattram (Rhododendron tomentosum) en karaktärsväxt.
I fuktigare partier påträffas arter som storsileshår (Drosera anglica), vitag (Rhynchospora alba), kallgräs (Scheuchzeria palustris), och olika arter av bläddror (Utricularia).

I Riksmuseets samlingar

Översikt över växtsamhällen

Innehållsförteckning

© Naturhistoriska riksmuseet 1996

http://linnaeus.nrm.se/flora/veg/mosse.html
Senaste uppdatering: 23 februari 2010
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg