Lövängar

Ängsserien

Löväng med hassel Lövängar kallas också ängen, de är kulturskapade miljöer som genom långvarig hävd, röjning, bränning och slåtter givit upphov till en mosaikartad vegetation med glest stående lövträd och buskar, gräs och talrika örter. Idag har de flesta lövängar vuxit igen på grund av att den traditionella hävden upphört. På många håll hamlades träden, det vill säga man beskar trädkronan för att få rikare skottbildning och därigenom mer löv, vilket samlades in som foder åt djuren. Träden fick genom detta ofta ett lågt knotigt utseende. Idag är hävdade lövängar sällsynta, de flesta är sådana som varit igenvuxna men restaurerats så att den ursprungliga karaktären återskapats.

Till lövängarnas flora hör olika ädla lövträd som ask (Fraxinus excelsior), lind (Tilia cordata) och almar (Ulmus), men hassel (Corylus avellana) och ek (Quercus robur) är ofta karaktäristiska inslag, liksom vildapel (Malus sylvestris) och hagtornar (Crataegus). I markskiktet dominerar örter, särskilt sådana som tål slåtter. Arter som vitsippa (Anemone nemorosa), midsommarblomster (Geranium sylvaticum), brudbröd (Filipendula vulgaris), daggkåpor (Alchemilla), prästkrage (Leucanthemum vulgare), gulmåra (Galium verum) är ofta vanliga, liksom flera olika orkidéer (Orchidaceae). I de gotländska ängena finner man till exempel orkidéarter som Sankt Pers nycklar (Orchis mascula) och johannesnycklar (O. militaris).

Då slåttern upphör växer lövängarna igen. Högväxta örter som älggräs (Filipendula ulmaria) kan då bli dominerande på fuktigare mark, och liksom ormbunken örnbräken (Pteridium aquilinum) tränga ut den tidigare örtfloran. Snår av en (Juniperus communis) kan också breda ut sig på bekostnad av örtfloran. I förlängningen kan den icke hävdade lövängen förvandlas till granskog.

I Riksmuseets samlingar

Översikt över växtsamhällen

Innehållsförteckning

© Naturhistoriska riksmuseet 1998

http://linnaeus.nrm.se/flora/veg/lovang.html
Senaste uppdatering: 12 juni 2008
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg