|
Ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på
sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll.
I äldre tid nyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes
regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott
och för att askan från de brända växterna skulle
ge näring åt den magra marken. Bruket att bränna
ljungen och att låta djuren beta den var den
förutsättning som skapade vegetationstypen. Förr
var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet,
men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.
Den typiska ljungheden är artfattig och hyser, förutom
ljung (Calluna vulgaris),
mest allmänna arter som
kruståtel (Deschampsia flexuosa),
lingon (Vaccinium vitis-idaea),
blåbär (Vaccinium myrtillus),
pillerstarr (Carex pilulifera),
blodrot (Potentilla erecta),
stenmåra (Galium saxatile) och
stagg (Nardus stricta).
Exklusivare arter är till exempel
slåttergubbe (Arnica montana)
och
hårginst (Genista pilosa).
Det finns även ett par, nu mycket sällsynta, arter som är
beroende av hävdade ljunghedar för sin fortlevnad.
Dessa är nu i stort sett försvunna ur den svenska floran.
Till denna kategori hör bland annat
ljungögontröst (Euphrasia micrantha),
nålginst (Genista anglica)
och
tysk ginst (Genista germanica).
|
I Riksmuseets samlingar
Översikt över växtsamhällen
Innehållsförteckning
|
