Fattigkärr

Myrserien

Fattigkärr är vanligast på kemiskt sura marker och tveklöst den vanligaste kärrtypen i landet. De är artfattiga men hyser ändå fler arter än typiska mossar. Fattigkärren får sin näringstillförsel från omgivande mark och inte enbart från nederbörden som mossarna. Trots detta är vegetationen i de två myrtyperna likartad till stora delar. Tuvull (Eriophorum vaginatum) är ett dominerande inslag, även om ängsull (E. angustifolium) också kan förekomma. Ett antal starrarter är också vanliga i fattigkärren, till exempel flaskstarr (Carex rostrata), trådstarr (C. lasiocarpa) och taggstarr (C. pauciflora). Andra arter som är vanliga i fattigkärren är vattenklöver (Menyanthes trifoliata), kärrviol (Viola palustris), vattenmåra (Galium palustre), kärrsilja (Peucedanum palustre) och kråkklöver (Potentilla palustris), i Västsverige också myrlilja (Narthecium ossifragum).
I blötare partier växer arter som dytåg (Juncus stygius), vitag (Rhynchospora alba), storsileshår (Drosera anglica), kallgräs (Scheuchzeria palustris) och starrarter som dystarr (Carex limosa) och sumpstarr (C. magellanica). I norra Sverige dyker flera arter upp i fattigkärren, som söderut växer i rikare kärr, till exempel slåtterblomma (Parnassia palustris), tätört (Pinguicula vulgaris) och snip (Trichophorum alpinum).

På kalkrik mark övergår ofta fattigkärren i rikkärr.

I Riksmuseets samlingar

Översikt över växtsamhällen

Innehållsförteckning

© Naturhistoriska riksmuseet 1996

http://linnaeus.nrm.se/flora/veg/fattkarr.html
Senaste uppdatering: 2 maj 2000
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg