|
Vid gårdar förekommer ett stort antal arter som är mer eller mindre
bundna till en kväverik miljö, och som åtminstone förr fanns vid
ladugårdar och gödselstackar. Idag är gårdsfloran fattigare
och domineras av arter som
groblad (Plantago major),
vitplister (Lamium album),
trampört (Polygonum aviculare),
dån (Galeopsis),
molkar (Sonchus),
gråbo (Artemisia vulgaris), gatkamomill (Matricaria matricarioides),
åkertistel (Cirsium arvense),
krustistel (Carduus crispus)
och
brännässla (Urtica dioica)
som ibland parasiteras av
nässelsnärja
(Cuscuta europaea).
Flera av de gamla gårdsväxterna har blivit allt sällsyntare och ett par
arter som förr var vanliga är numera nästan helt försvunna ur den
svenska floran, till exempel
kattmynta (Nepeta cataria),
kransborre (Marrubium vulgare)
och bymålla (Chenopodium urbicum).
Vid de extremt kväverika gödselstackarna växer olika mållor som
vägmålla (Atriplex patula),
svinmålla (Chenopodium album),
blåmålla (C. glaucum),
rödmålla (C. rubrum),
samt grått saltgräs
(Puccinellia distans). Kring ladugårdar uppträder också arter som
paddfot (Asperugo procumbens),
vit kattost (Malva pusilla),
skär kattost (M. neglecta),
ulltistel (Onopordon acanthium)
samt de giftiga arterna bolmört
(Hyoscyamus niger),
odört (Conium maculatum) och
vildpersilja (Aethusa cynapium).
Ett par av gårdsväxterna odlades ursprungligen som medicinalväxter,
till exempel
kirskål (Aegopodium podagraria),
pestskråp (Petasites hybridus),
lungrot (Chenopodium bonus-henricus),
hjärtstilla (Leonurus cardiaca)
och kransborre (Marrubium vulgare).
|
I
Riksmuseets samlingar
Översikt över
växtsamhällen
Innehållsförteckning
|
