Åkrar

Kulturmarker

Kornåker Människans odlade mark hyser en rad ofta konkurrenssvaga arter som är knutna till öppen jord som regelbundet bearbetas. I äldre tiders åkrar skapades en miljö där sådana arter kunde trivas och de blev snart till olägenhet för jordbrukarna eftersom de konkurrerade med grödan om näring och vatten, vilket ofta minskade skörden. Begreppet 'ogräs' blev vedertaget som samlingsnamn på alla de oönskade arter som växte i åkrar och trädgårdsland.

Rapsfält De flesta arter har försvunnit på grund av djupare plöjning, effektiv utsädesrensning och genom besprutning med växtgifter (herbicider). Trots allt intensivare insatser för att bli kvitt alla ogräs finns det flera arter som envist håller sig kvar. Detta gäller främst de fleråriga arterna med djupgående rotsystem som åkertistel (Cirsium arvense), åkermolke (Sonchus arvensis) och kvickrot (Elytrigia repens), men även ett antal ettåriga arter som rödplister (Lamium purpureum), dån (Galeopsis), baldersbrå (Tripleurospermum perforatum), kamomill (Matricaria recutita), åkerförgätmigej (Myosotis arvensis) och harkål (Lapsana communis).

Havreåker Sandiga åkrar i södra Sverige har dock ofta en rikare ogräsflora än de på leriga jordar. Arter som kösa (Apera spica-venti), renkavle (Alopecurus myosuroides), åkerranunkel (Ranunculus arvensis), jungfrukam (Aphanes arvensis), samt nålkörvel (Scandix pecten-veneris) kan påträffas i sandiga åkrar.

Trädesåker och nyslagen 
sädesåker Äldre tiders jordbruk med grund plöjning och orensat utsäde skapade goda förutsättningar för en rik flora av ogräs. Flera arter som tidigare var vanliga är numera sällsynta. Till dessa hör riddarsporre (Consolida regalis), klätt (Agrostemma githago), råglosta (Bromus secalinus), oljedådra (Camelina sativa) och åkersyska (Stachys arvensis). Andra ogräs har blivit allt ovanligare även om de på vissa platser kan vara rikligt förekommande till exempel höskallra (Rhinanthus serotinus), nonnea (Nonea versicolor), åkerkulla (Anthemis arvensis), sminkrot (Lithospermum arvensis), vallmor (Papaver), nattglim (Silene noctiflora), blåklint (Centaurea cyanus) och åkersenap (Sinapis arvensis).

Linåker Några specialiserade ogräs var knutna till linåkrar och de försvann i takt med att odlingen av lin (Linum usitatissimum) minskade, till exempel kan nämnas linrepe (Lolium remotum), lindådra (Camelina alyssum), linsnärja (Cuscuta epilinum) och linmåra (Galium spurium ssp. spurium) som är en underart av småsnärjmåra (G. spurium).

I Riksmuseets samlingar

Översikt över växtsamhällen

Innehållsförteckning


"Meterhög hampdån står skockad och kysser frodig luften med fylliga, brokigt lysande blomsterläppar. Harkålens spensliga, blekgula blommor bygger fina teckenverk i luften över jordröken, fumarian, som snårar sig saftig och skör tätt intill marken där den tävlar med åkervindan som hänger sin vackra vita nästan kläppfria klocka eller blomkjol lätt, lätt på sitt eget korta lianverk en tum eller två över marken.
Ur detta stiger den saftrika mjölktisteln med ännu en gulfärgsgrad utöver harkålens och två eller tre grader under hampdånplantans. Nedanför knäar den buttra korsörten i mattor av livsgrönt saftig våtarv som man aldrig kan låta bli att tvätta händerna i. Efter regnväder är den fullkomligt havande med fuktighet. Lukar man i landet blir de jordiga fingrarna rena bara med ett par lätta luggningarna i detta rensköljande våtgröna. Sådant är sommar, påtaglig, i handen känd sommar. Åkertisteln med sina krusiga taggfransar och sin kålgröna färg är också sommar, påtaglig och stickig, och bitterbladsörten som man vid barndomens eviga krypande mellan rovrader narrades att smaka på."

Ur Jordlukt av Harry Martinson (Det enkla och det svåra, 1939)

© Naturhistoriska riksmuseet 1996

http://linnaeus.nrm.se/flora/veg/aker.html
Senaste uppdatering: 4 augusti 2008
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg