|
Människans odlade mark hyser en rad ofta konkurrenssvaga arter
som är knutna till öppen jord som regelbundet bearbetas. I äldre tiders
åkrar skapades en miljö där sådana arter kunde trivas och de blev
snart till olägenhet för jordbrukarna eftersom de konkurrerade med grödan
om näring och vatten, vilket ofta minskade skörden. Begreppet 'ogräs'
blev vedertaget som samlingsnamn på alla de oönskade arter som växte
i åkrar och trädgårdsland.
De flesta arter har försvunnit på grund av djupare
plöjning, effektiv utsädesrensning och genom besprutning
med växtgifter (herbicider). Trots allt intensivare
insatser för att bli kvitt alla ogräs finns det flera arter som envist
håller sig kvar. Detta gäller främst de fleråriga arterna med
djupgående rotsystem som
åkertistel (Cirsium arvense),
åkermolke (Sonchus arvensis) och
kvickrot (Elytrigia repens),
men även ett antal ettåriga arter som
rödplister (Lamium purpureum),
dån (Galeopsis),
baldersbrå (Tripleurospermum perforatum),
kamomill (Matricaria recutita),
åkerförgätmigej (Myosotis arvensis) och
harkål (Lapsana communis).
Sandiga åkrar i södra Sverige har dock ofta en rikare ogräsflora än de
på leriga jordar. Arter som
kösa (Apera spica-venti),
renkavle (Alopecurus myosuroides),
åkerranunkel (Ranunculus arvensis),
jungfrukam (Aphanes arvensis),
samt
nålkörvel (Scandix pecten-veneris)
kan påträffas i sandiga åkrar.
Äldre tiders jordbruk med grund plöjning och orensat utsäde skapade
goda förutsättningar för en rik flora av ogräs. Flera arter som
tidigare var vanliga är numera sällsynta. Till dessa hör
riddarsporre (Consolida regalis),
klätt (Agrostemma githago),
råglosta (Bromus secalinus),
oljedådra (Camelina sativa) och
åkersyska (Stachys arvensis).
Andra ogräs har blivit allt ovanligare även om de
på vissa platser kan vara rikligt förekommande till exempel
höskallra (Rhinanthus serotinus),
nonnea (Nonea versicolor),
åkerkulla (Anthemis arvensis),
sminkrot (Lithospermum arvensis),
vallmor (Papaver),
nattglim (Silene noctiflora),
blåklint (Centaurea cyanus) och
åkersenap (Sinapis arvensis).
Några specialiserade ogräs var knutna till linåkrar och de försvann i
takt med att odlingen av
lin (Linum usitatissimum)
minskade, till exempel kan nämnas
linrepe (Lolium remotum),
lindådra (Camelina alyssum),
linsnärja (Cuscuta epilinum)
och linmåra (Galium spurium ssp. spurium) som är en underart av
småsnärjmåra (G. spurium).
|
I Riksmuseets samlingar
Översikt över växtsamhällen
Innehållsförteckning
"Meterhög
hampdån
står skockad och kysser frodig luften
med fylliga, brokigt lysande blomsterläppar.
Harkålens
spensliga, blekgula blommor
bygger fina teckenverk i luften över
jordröken,
fumarian, som
snårar sig saftig och skör tätt intill marken där
den tävlar med
åkervindan
som hänger sin vackra vita nästan
kläppfria klocka eller blomkjol lätt, lätt på sitt eget
korta lianverk en tum eller två över marken.
Ur detta stiger den saftrika
mjölktisteln
med ännu en gulfärgsgrad utöver
harkålens
och två eller tre grader under
hampdånplantans.
Nedanför knäar den buttra
korsörten
i mattor av livsgrönt saftig
våtarv
som man aldrig kan låta bli att tvätta händerna i. Efter
regnväder är den fullkomligt havande med fuktighet. Lukar man i
landet blir de jordiga fingrarna rena bara med ett par lätta luggningarna
i detta rensköljande våtgröna. Sådant är sommar,
påtaglig, i handen känd sommar.
Åkertisteln
med sina krusiga taggfransar och sin kålgröna färg är
också sommar, påtaglig och stickig, och
bitterbladsörten
som man vid barndomens eviga krypande
mellan rovrader narrades att smaka på."
Ur Jordlukt av Harry Martinson (Det enkla och det svåra, 1939)
|
