Om nomenklaturregler och systematik

Varför växter byter namn

Prioritet. Det var tidigare vanligt att flera personer, särskilt om de arbetade i olika länder, beskrev samma växt under olika namn helt oberoende av varandra och på så sätt kunde en art ofta få mer än ett namn. Det äldsta vetenskapliga binära artnamn som använts på en växt har dock prioritet över alla andra. Det äldsta artnamnet skall således gälla och de övriga blir synonymer.

Systematisk bedömning. En annan orsak till att en växt byter namn är att det visar sig att den är närmare besläktad med arter i något annat släkte. I ett sådant fall flyttas arten till ett nytt släkte, dess vetenskapliga namn ändras genom att släktnamnet ändras och auktorsbeteckningen tillförs namnet på den som flyttat arten till det nya släktet. En sådan art är dock redan beskriven och har ett basnamn (basionym). För att visa att arten ursprungligen beskrivits under ett annat släktnamn placeras basnamnets auktorsbeteckning inom parantes före beteckningen på den som är ansvarig för flyttningen. Olika forskare har haft olika uppfattningar om var vissa arter skall placeras och det har inneburit att antalet synonymer har ökat. Som exempel på en situation där olika personer haft olika uppfattningar om släktavgränsningar är arten ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata). Den beskrevs av Linné som Orchis incarnata, men har sedan flyttats till Dactylorchis av Vermeulen, som Dactylorchis incarnata (L.) Verm., medan Soó ansåg att den skulle föras till släktet Dactylorhiza som Dactylorhiza incarnata (L.) Soó. Detta ger tre synonyma namn, men basnamnet är Linnés Orchis incarnata vilket anges genom att hans artepitet (incarnata) används och att hans auktorsbeteckning finns inom parantes i samtliga synonymer.
En återkommande fråga rör det vetenskapliga namnet på blåsippa. Linné beskrev arten som Anemone hepatica eftersom han ansåg att den var nära släkt med andra Anemone-arter som vitsippa och tovsippa. Botanister som ansåg att blåsippan inte var närbesläktad med dessa arter placerade den i släktet Hepatica. Ett problem var att de internationella nomenklaturreglerna anger att släktnamn och artnamn inte får vara desamma, och därför måste Linnés artnamn ställas åt sidan och det näst äldsta namnet användas, vilket i detta fall var Schrebers Hepatica nobilis. Så länge blåsippan hör till släktet Hepatica skall den alltså heta Hepatica nobilis Schreb., men om den flyttas till något annat släkte måste det äldsta artnamnet, det vill säga med Linnés epitet hepatica åter användas.
Arter kan också byta namn om deras rang ändras. Om det visar sig att två arter varierar så att de inte kan hållas isär från varandra kanske man bör betrakta dem som underarter och då måste en av dem byta namn. Ett sådant exempel är skogsnycklar (Dactylorhiza fuchsii), vilken beskrevs som Orchis fuchsii av Druce, men som inte kan hållas skild från arten Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata), som Linné beskrev som Orchis maculata. Vermeulen reducerade arten O. fuchsii Druce till underart av O. maculata och ändrade dess namn till O. maculata L. subspecies (ssp.) fuchsii (Druce) Verm., där underarten behåller sitt artepitet (fuchsii) och sin auktorsbeteckning för basnamnet (Druce).

Typexemplar. Alla arter som beskrivits har typexemplar, det vill säga exemplar som legat till grund för beskrivningen. Dessa så kallade typer är av särskilt intresse om man vill veta exakt vilken art en forskare menat med sin beskrivning. Det händer ofta att det som man länge betraktat som en enda art visar sig vara två distinkta arter. Det innebär att en av de två måste ges ett nytt namn och då anger typexemplaret vilken av de två det existerande namnet tillhör.