Örnbräken

Pteridium aquilinum (L.) Kuhn

Vetenskapliga synonym: Eupteris aquilina (L.) Newman, Pteris aquilina L.; Pteridium aquilinum (L.) Kuhn var. latiusculum (Desv.) J. Underw. ex F. Heller (ssp. latiusculum)
Svenska synonym: bräken; slokörnbräken (ssp. aquilinum); taigaörnbräken, vanlig örnbräken (ssp. latiusculum)

Einstape Ørnebregne Sananjalka Bracken Adlerfarn

Beskrivning. Örnbräken är en av våra största ormbunkar, den växer ofta i stora bestånd och har en lång underjordisk grenig jordstam som är klädd med hårlika fjäll. Bladen har långa, nedtill fjälliga, grunt fårade bladskaft som kan bli mer än en halvmeter höga. Bladskivan är stor och triangulär och sitter horisontellt utbredd, den är tre gånger pardelad med helbräddade småflikar som har nedvikt kant och som på fertila exemplar även döljer sporangiesamlingarna. Örnbräken förökar sig huvudsakligen vegetativt med skott från spetsen av den greniga jordstammen. Fertila blad med sporangier i kanten av småflikarna är smalbladigare och mer upprätta, och betydligt ovanligare än de sterila bladen. Trots att bladen har kraftigt, ganska segt bladskaft, och läderartad bladskiva vissnar de ner på hösten. De är mycket frostkänsliga och gulnar redan vid den första nattfrosten.
Örnbräken är mycket enhetlig i hela landet och representeras endast av underarten taigaörnbräken (ssp. latiusculum (Desv.) Hultén), utom i sydligaste Sverige där även huvudunderarten slokörnbräken (ssp. aquilinum) förekommer. Den senare är mer högväxt och ljusgrön med mer uppåtriktade bladflikar och hårig mittnerv.

Utbredning. Örnbräken är mycket vanlig och förekommer i nästan hela landet, utom allra längst i norr. Den växer i torra eller friska, magra och näringsrika skogar, både i lövskog och barrskog. Den förekommer också på hyggen, i vägkanter, banvallar, igenväxande hagar och på annan kulturpåverkad mark. På flera håll kan starkt ökande bestånd av örnbräken utgöra ett hot mot konkurrenssvaga arter som gentianaväxter (Gentianaceae) och orkidéer (Orchidaceae) i igenväxande betesmarker. Den sydliga underarten slokörnbräken (ssp. aquilinum) växer i bokskogar i Skåne och Blekinge. Första fynduppgift är från 1600-talet (Nordstedt 1920).

Övrigt. Enligt Retzius (1806) har örnbräken inte använts i Sverige trots att den har utnyttjats i flera andra länder, och han skriver "Denna Ormbunke får hos oss gemenligen sköta sig sjelf, och nyttjas på intet sätt, då man på andra ställen drager mycken nytta deraf". Han berättar vidare att den utomlands använts som bränsle, såpa, strö m. m. och att man i England betalade ett lass dubbelt mot ett lika stort lass hö. I Japan äts unga skott av örnbräken som grönsak, 'sawarabi', men har visat sig innehålla ämnen som kan orsaka magcancer.

Etymologi. Artnamnet aquilinum kommer av latinets aquila (örn) vilket syftar på att jordstammen, om den skärs itu, visar siluetten av en flygande örn.

Referenser

"Ormbunke, Bräken. w. på torr skogaktig mark a. Roten kryper djupt i jorden; utmagrar närstående wäxter, och då den i åkrar wäxer, gör beswärlighet för plogen. Örten brukas i Dannemark til strö under hästar och bladen til stoppning i dynor och madrasser för fattige: i England i stället för wed at koka med, emedan dess låga är mycket het: af askan kokt i wattn göras där kulor nyttiade til twätt i stället för såpa. Wid minsta frost gulna dess blader, och bebåda dermed järnnätternas ankomst. Roten snedt afskuren ned wid jorden, föreställer en nog tydelig fläckt örn. Mot maskar ingifwes med nytta åt barn roten fint stött et qwintin 2 á 3 gånger om dagen uti smått skurit Thee af samma rot, och derjemte et godt laxatiw en gång i weckan."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)