Stensöta

Polypodium vulgare L.

Sisselrot Almindelig Engelsød Kallioimarre Köldugras Polypody Tüpfelfarn

Beskrivning. Stensöta är en vintergrön ormbunke med enstaka blad som utgår från en något grenig, krypande, fjällig jordstam. Bladen är enkelt parflikiga, upp till 30 centimeter långa, med helbräddade eller grunt naggsågade småblad. Sporangiesamlingarna är runda, orangebruna och saknar svepefjäll även som unga. De unga bladen utvecklas på våren.
Stensöta skiljs från andra ormbunkar genom sin krypande jordstam med enstaka, enkelt parflikiga blad som vanligen har helbräddade småblad.

Utbredning. Stensöta förekommer i nästan hela landet. Den är allmän i södra och mellersta Sverige samt i stora delar av Norrland, och sällsynt i Norrbotten och i de nordliga fjälltrakterna. Den växer i mossa på berghällar och block, i klippspringor, på multnande ved, även ganska torrt och soligt. Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum år 1658, men arten finns omnämnd redan under medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Stensöta odlas ibland som stenpartiväxt. Jordstammen har en sötaktig, något lakritsartad smak och var förr officinell, det vill säga den såldes på apotek. Den användes som för att befrämja upphostningar men även som svettdrivande och urindrivande medel.

Etymologi. Artnamnet vulgare kommer av latinets vulgus (allmänhet, hop) och betyder vanlig, allmän.

Referenser

"Stensöta. w. i bergspringor. Roten är litet öpnande och tjenlig i Bröstsjukdommar: färskt ränsad och fint stött blandas et matskedblad deraf uti en liten talrik tunn rågmjölsgröt, som ätes med upkokt warm mjölk morgon och afton emot Lungsot. Såsom blodrenande brukas den bland andre kryddor mot Gicht och Skjörbjugg, men bör då tilläggas i slutet af kokningen eller ock nyttjas som Thee, at dess smak inte må blifwa äcklig och obehaglig: är något lik lakritz och kan nyttjas i dess ställe."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av C. F. Hoffberg (1792)