Strutbräken

Matteuccia struthiopteris (L.) Tod.

Vetenskapliga synonym: Struthiopteris filicastrum All., S. germanica Willd.
Svenska synonym: foderbräken, strutsbräken

Strutsveng Strudsvinge Kotkansiipi Ostrich Fern Straußfarn

Beskrivning. Strutbräken är en storvuxen ormbunke med meterlånga blad som bildar strutlika rosetter från jordstammen. Den växer alltid i stora bestånd och typiskt är att sporangiesamlingarna inte sitter på undersidan av de gröna bladen, som hos de flesta andra ormbunkar, utan på särskilda smalflikiga, fertila sporangieblad som växer upp inne bladrosetten. De yttre, sterila, gröna bladen har ett mycket kort bladskaft som saknar fjäll nedtill. Själva bladskivan är bredast ovan mitten och tämligen ljusgrön, de nedersta bladflikarna sitter nästan ända ner till basen och är vitaktiga. De fertila bladen är först ljusgröna men blir tidigt chokladbruna.
Strutbräken liknar mest andra storvuxna arter som bergbräken (Oreopteris limbosperma), majbräken (Athyrium filix-femina), träjon (Dryopteris filix-mas) och lundbräken (D. dilatata), men alla dessa arter har sporangiesamlingar som sitter på undersidan av de gröna bladen och de har dessutom hinnlika fjäll på bladskaften.

Utbredning. Strutbräken är en ganska sällsynt art men den finns i nästan hela Sverige. Den påträffas i fuktiga, mullrika skogar, bäckraviner och vid åar. Första fynduppgift är från Skåne och Västergötland och publicerades 1744 (Nordstedt 1920).

Användning. Strutbräken odlas ofta som prydnadsväxt. Förr användes den som djurfoder och Retzius (1806) ansåg att den skulle planteras i skogarna av "den Landtman, som äger skogstrackt".

Etymologi. Artnamnet struthiopteris kommer av grekiskans strouthos, latinets struthio (struts) och pteris (ormbunke). Namnet betyder strutsormbunke och syftar på de stora vingelika bladen. Det äldre namnet foderbräken av att den förr ansågs vara ett bra vinterfoder för boskapen.

Referenser

"Den är ibland de största Ormbunkar hos oss, och kännelig af sitt sätt att wäxa, då alla bladen stå i en krets och utgöra såsom en stor strut eller tratt. Fanet eller bladen af denna, ej sällan twå alnar höga Ormbunke, afskäres om Sommaren straxt efter Midsommar, så at blomstänglarne ej skadas, bindes i små knippen, och uphängas i skugga at torrka. Det är en god sak, at hälst i swåra foderår wara dermed rikeligen försedd, emedan den kokade lagen häraf gifwer et godt sörpe för Kor, Oxar, Får och Getter, och det kokade eller blötade fanet ätes icke mindre begärligt, och bekommer dem wäl, samt ökar mjölken hos kor."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)