Hjorttunga

Asplenium scolopendrium L.

Vetenskapliga synonym: Phyllitis scolopendrium (L.) Newm.

Hjortetunge Hjortetunge Hart's-tongue Hirschzunge

Beskrivning. Hjorttunga är en flerårig ormbunke som utmärker sig genom sina breda och helt oflikade, läderartade och upp till halvmeterlånga bladskivor. Bladskivan är glänsande grön, upp till en halv decimeter bred, med något vågig kant och hjärtlik bas. Bladskaftet är kort med små, ljusbruna fjäll. Sporangiesamlingarna sitter i centimeterlånga springor i kanten av bladundersidan.
Hjorttungans speciella byggnad gör att den inte kan förväxlas med någon annan art i den svenska floran.

Utbredning. Hjorttunga är mycket sällsynt och förekommer numera enbart på Gotland och i Halland, men den har också påträffats i Skåne. Arten växer företrädesvis i fuktiga skuggiga grottor på kalkberg, men även i mindre håligheter i kalksten eller i brunnar. Den uppträder ofta enstaka, men kan förekomma i stort antal där den trivs. Första fynduppgift är från Övedskloster i Skåne och publicerades 1744 (Nordstedt 1920).

Användning. Olika namnsorter av hjorttunga saluförs ibland som stenpartiväxter. Arten användes i äldre tid som medicin mot allehanda sjukdomar och omtalas bland annat av Arvid Månsson Rydaholm i En myckit nyttigh Örta-Book från 1642. Artens sällsynthet i vårt land gör dock att man kan antaga att den knappast haft större betydelse annat än som importerad från Mellaneuropa där den är betydligt vanligare.

Etymologi. Artnamnet scolopendrium kommer av grekiskans skolopendra (tusenfoting) och var ett växtnamn hos Theofrastos (300 f. Kr.). Namnet hjorttunga användes redan under 1500-talet.

Referenser

"Mellan raukstoder och över jätteblock som fallit ur bergväggen däruppe kan man ta sig fram åt öster i strandkanten. Det är mödosamt nog men bör inte försummas av den som är vig i benen, ty här växer i klippväggens springor en av Sveriges sällsyntaste ormbunkar, hjorttungan, Phyllitis scolopendrium. Som tungor hänger de långa, helbräddade bladen ned ur bergets springor, de flesta lyckligtvis utom räckhåll. Denna ormbunke hör till Karlsöarnas levande skatter och klippborgarna själva har fredat den för mänskligt okynne."

Ur De stora öarna i Östersjön av Carl Fries (1964)