|
Beskrivning. Åkerfräken är en flerårig art som
kan bli upp till fyra decimeter hög. Den har särskilda
ogrenade vitaktiga klorofyllfria skott som bildas
tidigt på våren och i vars topp de
axlika sporangiesamlingarna sitter. Då dessa vårskott vissnat
ner utvecklas de gröna grenade stjälkarna. Sidogrenarna är
fyrkantiga, ogrenade eller sällan med få sidoskott.
Bladslidorna är grönaktiga med ganska få, mörka
bladtänder, huvudstjälkens bladslidor är kortare än
sidogrenarnas första led. Åkerfräken är ganska variabel
och på kalfjället förekommer
nedliggande exemplar med färre grenar och sporangiesamlingar
på de gröna sommarskotten, dessa brukar betraktas som en egen underart och
kallas krypfräken (ssp. boreale (Bong) A. Löve).
Åkerfräken liknar mest kärrfräken
(E. palustre) eller ängsfräken
(E. pratense). Kärrfräken skiljs genom att den har
sporangiesamlingar på gröna skott, svartare bladtänder, samt
att bladslidan på huvudstammen är längre än sidogrenarnas
första led. Ängsfräken är spädare
och har bladslidor som är lika långa som sidogrenarnas första led.
Åkerfräken hybridiserar
också med arter som sjöfräken
(E. fluviatile). Denna ganska sällsynta hybrid kallas
strandfräken och ser mest ut som en
spröd åkerfräken men med större central
stjälkhålighet och femkantiga grenar.
Utbredning. Åkerfräken är en mycket
vanlig art som förekommer i hela landet. Den växer i snart sagt
alla slags miljöer, såsom i vägkanter, på
sjöstränder, i åkrar, på skräpmark och till och
med på kalfjället. Första fynduppgift publicerades
på 1600-talet (Nordstedt 1920).
Användning. Åkerfräken ingick i den
svenska farmakopén som Equiseti herba, den användes mot
leversjukdomar och besvär i urinvägarna.
Etymologi. Artnamnet arvense kommer av latinets
arvum (åker) och syftar på att arten ofta förekommer
som åkerogräs. Det äldre svenska namnet rävrumpa har
också använts som namn på
mjölke (Epilobium angustifolium).
|
Familj: Equisetaceae
Släkte: Equisetum
Norden
Norra halvklotet
Saknar klorofyll
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"I wattensjuka ängar och åkrar är detta
et elakt ogräs, hälst det kryper wida kring med sine långa
rötter, och då desse dels gå djupt, dels ökas af
sönderslitne rötter, står det näppeligen at utrota
utan genom tilräckelig och wäl underhållen dikning,
hwarigenom bottensyran aldeles uttappas."
Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)
|