Blågröe

Poa glauca Vahl

Vetenskapliga synonym: P. aspera Gaudin, P. caesia Sm., P. balfourii auct., P. conferta Blytt, P. glauca Vahl ssp. balfourii auct., P. glauca Vahl ssp. conferta (Blytt) Lindm.
Svenska synonym: grågröe

Blårapp Blågrå Rapgræs Pahtanurmikka Blásveifgras Glaucous Meadow-grass

Beskrivning. Blågröe är ett flerårigt gräs med kort jordstam, utan utlöpare. Nya skott bildas utanför bladslidorna och den växer oftast i lösa tuvor. Stråna har tre ledstycken och blir upp till fyra decimeter höga, de är trinda och ganska styva, upptill sträva och vanligen med tydligt gråblått överdrag. Bladen är långspetsade och vanligen kortare än strået, snärpet är oftast en till två millimeter långt. Arten blommar i juli-augusti. Vipporna är äggrunda, omkring fem centimeter långa, vanligen med ganska få korta grenar. Småaxen har två eller tre blommor och skärmfjällen är nästan liklånga, ytteragnarna har otydlig nervatur. En varietet av blågröe, var. conferta (Blytt) Hyl., avviker genom korta styva strån, längre snärp, tät ihopdragen vippa, samt större småax som ofta har ett orangegult tvärband.
Blågröe känns i typiska fall igen på sina ganska grova blådaggiga strån som är sträva upptill. Den är mycket lik lundgröe (P. nemoralis) och kan ibland vara svår att skilja från denna. Lundgröe har dock tunnare strån med fler ledstycken och stråna är varken blågrå eller sträva.

Utbredning. Blågröe är vanlig i fjällen från Härjedalen till Torne Lappmark men förekommer sällsynt även i skogslandet nedom fjällen, från Närke, Västmanland och Dalarna till Norrbotten. Arten växer på klippor och grusmarker. Varieteten conferta växer på mer vindexponerade ställen, vindblottor, rasmarker och block i fjälltrakterna. Första fynduppgift är från Pite Lappmark och publicerades 1812 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet glauca är latinets ord för blågrå och syftar på stråfärgen.

Referenser