|
Beskrivning. Stagg är ett lågväxt, starkt
tuvat gräs med korta och styva strån som kan bli upp till tre decimeter
höga. Bladen är trådsmala,
grågröna, och sitter blandade med vissna fjolårsblad.
Bladslidorna är gulvita och snärpet är kort och trubbigt, omkring
en millimeter långt. Arten blommar i juni-juli.
Axen är mycket smala med ensidigt vända
småax. Småaxen sitter vid blomningen något insänkta
i strået men med tiden blir de utspärrade, de är
violetta, borstlösa och har violetta ståndarknappar och stift med
endast ett märke.
Stagg är ett mycket karaktäristiskt gräs som lätt känns
igen på det smala, violetta axet med ensidigt vända småax som
vid mognaden är kamlikt utstående. Arten liknar
fårsvingel (Festuca ovina),
men den senare har borstförsedda småax i en kort grenig vippa.
Utbredning. Stagg är vanlig i nästan hela landet,
från Skåne till Torne Lappmark. Den växer på fuktig mager
mark och kan ofta vara beståndsbildande. I betesmarker ratas staggtuvorna
ofta av boskapen.
Första fynduppgift är från Varberg i
Halland och publicerades år 1662 (Nordstedt 1920).
Etymologi. Artnamnet stricta kommer av latinets
strictus (rak, styv) och syftar på axet. Det svenska namnet
stagg omtalas redan av Linné (1755) som ett lokalt namn från
Tjust i Småland.
|
Familj: Poaceae
Släkte: Nardus
Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Borstgräset är ett i flera hänseenden
egendomligt gräs, till sin blombildning (inga skärmskal, 1 märke)
så olikt alla våra andra gräs, att det med skäl får
bilda en särskild flock. Helt naturligt kommer det derföre sist i
gräsens ordning. För landtmannen är det mest bekant såsom
förtretligt derigenom att det slöar lian på samma gång
det liksom gäckar dess hugg. Det ökar sig mycket och de torra
stråen stå ofta qvar hela året."
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)
|