Mannagräs

Glyceria fluitans (L.) R. Br.

Svenska synonym: vanligt mannagräs

Mannasøtgras Manna-Sødgræs Ojasorsimo Flóðapuntur Floating Sweet-grass Flutender Schwaden

Beskrivning. Mannagräs är ett ganska högväxt, men mycket vekt gräs som oftast växer i vatten. Stråna kan bli upp till en meter höga. Bladen är mattgröna, breda och kan bli mycket långa, speciellt då de flyter på vattenytan. Bladslidorna är släta, breda och vasst tillplattade, och det långa snärpet är tunt och tillspetsat. Arten blommar i juni-juli. Den stora, mycket glesa vippan kan bli upp till en hal vmeter lång och är ofta ihopdragen. Vippgrenarna har få småax som kan bli tre centimeter långa och ha fler än tio blommor. Skärmfjällen är korta och hinnartade. Ytteragnarna är jämnt tillspetsade och ganska brett hinnkantade i spetsen. Ståndarknapparna är två millimeter långa och vanligen violetta.
Mannagräs ser mycket speciell ut med sina glesa vippor och långa småax. Den kan förväxlas med skånskt mannagräs (G. notata), som dock skiljs genom mer allsidig vippa, sträva bladslidor, trubbiga ytteragnar och gula ståndarknappar.

Utbredning. Mannagräs är vanlig i södra och mellersta Sverige. Den växer på fuktig mark, till exempel vid stränder, dammar och diken. Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Hortus botanicus år 1685 (Nordstedt 1920).

Användning. Mannagräsets frukter är välsmakande och har använts som mannagryn. Nyman (1867) berättar att Linné av professor Ludwig i Leipzig fått frön av det gräs som lämnade mannagryn. Linné sådde fröna och konstaterade sedan att det redan fanns vildväxande i Sverige, och från sin skånska resa berättar han hur man samlade in mannagryn. Enligt Nyman är det egentligen arten skånskt mannagräs (G. notata) som användes till mannagryn, men Linné särskiljde inte de båda arterna.

Etymologi. Artnamnet fluitans betyder flytande och syftar på att bladen ofta flyter på vattenytan. Namnet mannagräs är enligt Linné (1755) det skånska namnet på arten.

Referenser

"Det växer på de fleste ställen så mycket, att man av det kunde samla flere tunnor mannagryn med ringa möda, därest nationen bleve van vid denna oss ännu nya sädesbärgning...
...Man tager ett fint alnsbrett såll, som har så små hål, att grynen icke kunna slippa igenom. Sållet hålles med bägge händerna jämte varandra, så att 4 fingrar stå igenom sållets karm och tummen utanföre. Med detta sållet slår man axen åt höger och vänster om morgonen bittida, medan daggen ännu ligger kvar på gräset, eller straxt efter det regnat, då frön med sina skal bliva liggande vidklifsade och fästa sig in i sållet, att ett par personer kunna på detta sättet, där detta frodigt växer, inom ett par timmars tid samla hela skäppan. De således samlade kornen torkas på ett lakan i solen och bevaras. Reningen och malningen, att mannagrynen må släppa sina skal och bliva klara samt gula, sker uti en trämortare."

Ur Carl Linnæi skånska resa år 1749 av Carl von Linné (1751)