|
Beskrivning. Mannagräs är ett ganska
högväxt, men mycket vekt gräs som oftast växer
i vatten. Stråna kan bli upp till en meter höga. Bladen är
mattgröna, breda och kan bli mycket
långa, speciellt då de flyter på vattenytan.
Bladslidorna är släta, breda och vasst tillplattade,
och det långa snärpet är tunt och tillspetsat.
Arten blommar i juni-juli. Den stora, mycket glesa vippan kan
bli upp till en hal vmeter lång och är ofta ihopdragen.
Vippgrenarna har få
småax som kan bli tre centimeter långa och ha fler
än tio blommor. Skärmfjällen är
korta och hinnartade. Ytteragnarna är jämnt tillspetsade
och ganska brett hinnkantade i spetsen. Ståndarknapparna är
två millimeter långa och vanligen violetta.
Mannagräs ser mycket speciell ut med sina glesa vippor och långa
småax. Den kan förväxlas med
skånskt mannagräs
(G. notata), som dock skiljs genom mer allsidig vippa, sträva
bladslidor, trubbiga ytteragnar och gula ståndarknappar.
Utbredning. Mannagräs är vanlig
i södra och mellersta Sverige. Den växer på
fuktig mark, till exempel vid stränder, dammar och diken.
Första fynduppgift publicerades i Rudbecks
Hortus botanicus år 1685 (Nordstedt 1920).
Användning. Mannagräsets frukter är
välsmakande och har använts som mannagryn. Nyman (1867)
berättar att Linné av professor Ludwig i Leipzig fått
frön av det gräs som lämnade mannagryn. Linné sådde
fröna och konstaterade sedan att det redan fanns vildväxande i Sverige,
och från sin skånska resa berättar han hur man samlade in
mannagryn. Enligt Nyman är det egentligen arten
skånskt mannagräs (G. notata)
som användes till
mannagryn, men Linné särskiljde inte de båda arterna.
Etymologi. Artnamnet fluitans betyder flytande och syftar
på att bladen ofta flyter på vattenytan. Namnet mannagräs är
enligt Linné (1755) det skånska namnet på arten.
|
Familj: Poaceae
Släkte: Glyceria
Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri
I Riksmuseets
samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Det växer på de fleste ställen så mycket, att man
av det kunde samla flere tunnor mannagryn med ringa möda, därest
nationen bleve van vid denna oss ännu nya sädesbärgning...
...Man tager ett fint alnsbrett såll, som har så små hål,
att grynen icke kunna slippa igenom. Sållet hålles med bägge
händerna jämte varandra, så att 4 fingrar stå igenom
sållets karm och tummen utanföre. Med detta sållet slår
man axen åt höger och vänster om morgonen bittida, medan
daggen ännu ligger kvar på gräset, eller straxt efter det
regnat, då frön med sina skal bliva liggande vidklifsade och
fästa sig in i sållet, att ett par personer kunna på detta
sättet, där detta frodigt växer, inom ett par timmars tid samla
hela skäppan. De således samlade kornen torkas på ett
lakan i solen och bevaras. Reningen och malningen, att mannagrynen må
släppa sina skal och bliva klara samt gula, sker uti en
trämortare."
Ur Carl Linnæi skånska resa år 1749 av Carl von Linné (1751)
|