Blågrönt mannagräs

Glyceria declinata Bréb.

Svenska synonym: bågböjt mannagräs

Bogesøtgras Tandet Sødgræs Small Sweet-grass Blaugrüner Schwaden

Beskrivning. Blågrönt mannagräs är ett medelstort flerårigt gräs. Stråna är nedliggande eller uppstigande och kan bli en halv meter långa men är ofta kortare. Bladen är blågröna och omkring fem millimeter breda, ganska korta och abrupt tillspetsade. Bladslidorna är släta och har liksom bladen ibland en violett ton. Snärpet är långt. Arten blommar i juni-juli, vipporna är en till två decimeter långa, mer eller mindre ensidiga och blir efter blomningen ihopdragna. Vid nedersta noden sitter vanligen endast en eller två vippgrenar. Småaxen är stora och cylindriska med omkring tio blommor. Ytteragnarna är breda och trubbiga, i spetsen tydligt tandade och med mörka spetsar på nerverna. Inneragnarna är ofta längre än ytteragnarna och är i spetsen tydligt tvåspetsade. Ståndarknapparna är gula eller violetta.
Blågrönt mannagräs karaktäriseras av de blågröna eller violettanlupna bladen, de stora mångblommiga småaxen och de tydligt tandade ytteragnarna. Den liknar mannagräs (G. fluitans) som dock har mattgröna blad och småax med jämnt tillspetsade ytteragnar utan tänder.

Utbredning. Blågrönt mannagräs är mindre allmän och förekommer i Skåne och i de sydvästra landskapen. Arten växer på fuktig, oftast kulturpåverkad näringsrik lerjord, i diken, betesmarker, kärrkanter och pölar. Första fynduppgift publicerades 1948 av S. Max Walters i uppsatsen artikeln Glyceria declinata Bréb., en förbisedd nordisk art (Botaniska Notiser 1948: 430-440).

Etymologi. Artnamnet declinata kommer av latinets declinare (böja ner) och betyder nerböjd.

Familj: Poaceae
Släkte: Glyceria

Norden
Norra halvklotet

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser

© Naturhistoriska riksmuseet 1999

http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/poa/glyce/glycdec.html
Senaste uppdatering: 29 juli 1999
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg