Festuca L.

Svinglar

Beskrivning. Fleråriga gräs, ofta i täta tuvor och med kort jordstam, ibland i glesa tuvor eller enstaka från krypande jordstam. Strån upprätta. Blad vanligen smala, platta eller ihoprullade, bladslidor runda, ej vidgade upptill. Snärp hinnlikt. Vippa gles, vippgrenar kantiga, oftast styva, snett uppåriktade, ibland slokande. Småax flerblommiga vanligen med tydligt borst. Skärmfjäll kortare än småaxet. Ytteragnar oftast med tydligt borst.
Kromosomtal varierande.

Övrigt. Svinglar påminner mycket om lostor (Bromus), men skiljs genom trekantiga vippgrenar. I de flesta fall har också svingelarterna kortare och styvare, uppåtriktade vippgrenar.
Artavgränsningarna är oklara inom delar av släktet. Vissa urskiljer ett stort antal arter ur rödsvingel- och fårsvingelkomplexen, medan andra erkänner ett färre antal arter.

Användning. Flera arter används i gräsfröblandningar, till exempel ängssvingel (F. pratensis) och rödsvingel (F. rubra), den förra odlas också kommersiellt som vallväxt.

Etymologi. Namnet Festuca användes för ett gräs redan av Varro som dog år 27 f. Kr. (Lid 1994). Namnet kan eventuellt härledas ur det keltiska ordet fest (föda, betesmark), vilket skall syfta på att de var betesväxter.

Släktet har omkring 450 arter varav tolv förekommer i Sverige, vanligast är fårsvingel (F. ovina) och rödsvingel (F. rubra).

Arter:
finsvingel (F. filiformis)
fårsvingel (F. ovina)
groddsvingel (F. vivipara)
gråsvingel (F. arenaria)
hårdsvingel (F. brevipila)
långsvingel (F. gigantea)
rödsvingel (F. rubra)
rörsvingel (F. arundinacea)
sandsvingel (F. polesica)
skogssvingel (F. altissima)
skuggsvingel (F. heterophylla)
ängssvingel (F. pratensis)

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser

"Slägt-namnet skall härleda sig från det celtiska ordet Fest, föda, betesmark, emedan Festucæ arter mycket bidraga till boskapens föda."

Ur Stockholms flora av J. E. Wikström (1840)