|
Beskrivning. Groddsvingel är ett
lågväxt, tuvat gräs med axgroende vippa. Stråna
är styva och blir omkring två decimeter höga, vid
basen är de omgivna av vitgula bladslidor. Bladen är trådsmala,
ihoprullade och grågröna, de sitter blandade med vissna fjolårsblad,
bladslidorna är ofta rödaktiga. Arten blommar i juli-augusti.
Vippan har korta styva grenar, den är mer eller mindre violett,
med flerblommiga borstlösa småax. Blommorna sätter
inte frö, utan gror till små plantor direkt i småaxen,
medan de ännu sitter kvar i vippan. I Sverige förekommer bara huvudunderarten
vanlig groddsvingel (ssp. vivipara).
Groddsvingel liknar mest fårsvingel
(F. ovina) och betraktades förr som en varietet av denna.
Fårsvingel skiljs genom normala småax som inte är
axgroende.
Utbredning. Groddsvingel är allmän i
hela fjällkedjan och den växer både på torra och fuktiga
fjällsluttningar. Arten kan i sällsynta fall även
påträffas i barrskogsområden nedom fjällen. I utbredningskartan
för Norden visas groddsvingelns utbredning inom den heldragna
linjen på kartan för fårsvingel.
Första fynduppgift. Arten betraktades förr som en
varietet av fårsvingel (F. ovina) och
omnämns som sådan redan av Linné i
Flora Lapponica år 1737.
Etymologi. Artnamnet vivipara kommer av
latinets vivus (levande) och parire (föda), ett
begrepp som överförts från zoologin där det
betecknar att en art föder levande ungar. Namnet syftar
att fröna gror direkt i vippan.
|
Familj: Poaceae
Släkte: Festuca
Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Mycket vanlig i våra fjäll.
I stället för frön utbildar den smala blad, längre än
blomman; på själfva växten gror den sålunda och
erinrar därigenom om de vivipara djuren."
Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737), i svensk översättning av T. M. Fries (1905)
|