Långsvingel

Festuca gigantea (L.) Vill.

Svenska synonym: jättesvingel

Kjempesvingel Kæmpe-Svingel Lehtonata Giant Fescue Riesen-Schwingel

Långsvingel Beskrivning. Långsvingel är ett flerårigt, storväxt och löst tuvat gräs. Stråna kan bli upp till en och en halv meter höga och har drygt en centimeter breda, blankt gröna, slaka blad som har stora bladöron vid basen. Bladslidorna är släta och trinda. Arten blommar från juli till september. Vipporna är stora och yviga, med slaka vippgrenar. Småaxen är smalt elliptiska, ungefär en centimeter långa med fem till åtta blommor. Ytteragnarna har långa borst som är lika långa eller längre än småaxet, borsten är inte styva utan böjda och ger snarast ett mjukt intryck.
Långsvingel Långsvingel liknar ingen av de andra arterna i släktet svinglar (Festuca). Den är lätt att känna igen på de stora, slakt yviga vipporna och småaxens långa mjuka borst. Vegetativt känns arten igen på de breda, blankt gröna bladen med stora bladöron vid basen. Det likaså mycket bredbladiga gräset hässlebrodd (Milium effusum) skiljs genom matt grågröna blad och småax utan borst.

Långsvingel Utbredning. Långsvingel är ganska sällsynt och förekommer i södra Sverige, från Skåne till Gästrikland. Den växer på något fuktig, mullrik jord i lundar, ängsgranskogar och parker, ofta i stort antal. Första fynduppgift är från Roslagen och publicerades av Linné år 1745 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet gigantea kommer av latinets gigas (jätte) och betyder 'mycket stor'.

Familj: Poaceae
Släkte: Festuca

Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Då LINNÉ utgaf första upplagan af sin Flora Suecica, kände han Jättesvingeln endast från Roslagen ("in maritimis Roslagiæ"), der den var upptäckt af Baron S. C. Bjelke."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)

© Naturhistoriska riksmuseet 1998

http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/poa/festu/festgig.html
Senaste uppdatering: 3 mars 2006
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg