Fjälltåtel

Deschampsia alpina (L.) Roem. & Schult.

Vetenskapliga synonym: D. cespitosa (L.) P. Beauv. ssp. alpina (L.) Tzvelev
Svenska synonym: fjälltåda

Fjellbunke Fjeld-Bunke Tunturilauha Fjallapuntur

Fjälltåtel Beskrivning. Fjälltåtel är ett flerårigt gräs som växer i ganska täta tuvor. Stråna blir upp till fyra decimeter höga, men är vanligen betydligt lägre. Bladen är rent gröna och platta, eller ofta ihoprullade, ytan är starkt räfflad och påminner om den hos tuvtåtel (D. cespitosa). Arten blommar vanligen i juli. Vipporna är stora och yviga med släta, ofta slaka vippgrenar och talrika axgroende småax, som vanligen är ganska mörkt brunaktiga till violetta. I sällsynta fall är småaxen inte axgroende utan blommorna sätter frö på vanligt sätt.
Fjälltåtel, närbild av axgroende småax Fjälltåtel är lätt att känna igen på den yviga vippan med talrika axgroende småax. Den skiljs från axgroende exemplar av tuvtåtel (D. cespitosa) genom släta vippgrenar, arterna är dock inte helt skarpt avgränsade och kan ibland vara svåra att skilja. Andra axgroende gräs, som fjällgröe (Poa alpina) och groddsvingel (Festuca vivipara), skiljs genom tät pyramidal vippa och breda släta blad, respektive tät axlik vippa och trådsmala blad.

Utbredning. Fjälltåtel är vanlig i fjälltrakterna, från Härjedalen till Torne Lappmark. Den växer på fuktig, gärna översilad, grusig mark på kalfjället, mer sällan i björkskogsregionen. Första fynduppgift är från Lappland och publicerades av Linné år 1745 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet alpina betyder 'växer i alpina miljöer'. Det svenska namnet fjälltåtel har i äldre litteratur också använts på arten lapptåtel (Vahlodea atropurpurea).

Familj: Poaceae
Släkte: Deschampsia

Norden
Norra halvklotet

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Fjelltådan, säger WAHLENBERG, som utförligt beskrifver den i sin Flora Lapponica (med teckn.), växer frodig och hög på de magraste, af isen nyss härjade (och fuktiga) ställen; der prunkar den med sin täta vippa, der tuvar den sina gulgröna och korta blad. Den har ett så eget, hafrelikt, utseende att väl ingen, som ser den på dess växtställe, gerna misstänker dess stora slägtskap med Tuvtåteln."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)

© Naturhistoriska riksmuseet 1998

http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/poa/desch/descalp.html
Senaste uppdatering: 22 maj 2000
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg