Piprör

Calamagrostis arundinacea (L.) Roth

Svenska synonym: pipven, skogsrör

Snerp-rørkvein Skov-Rørhvene Metsäkastikka Wald-Reitgras

Beskrivning. Piprör är ett storväxt, starkt tuvat, flerårigt gräs. Stråna kan bli över en meter höga, med två korta och ett långt ledstycke, och sitter flera tillsammans från de ibland upp till en halv meter breda tuvorna. Bladen är blanka och saftigt gröna, slaka och ungefär en halv centimeter breda, samt långt avsmalnande mot spetsen. Bladslidorna är trinda och har en för arten typisk ring av tunna vita hår vid mynningen. Snärpet är kort. Arten blommar i juli-augusti. Vipporna är yviga vid blomningen, men blir senare ihopdragna. Småaxen har korta hår som är ungefär en fjärdedel så långa som skärmfjällen. Ytteragnarna har till skillnad från släktets övriga arter ett långt utskjutande borst. Ståndarknapparna är oftast violetta.
Det tuvade växtsättet och småaxens borst är karaktäristiska egenskaper som gör piprör lätt att känna igen. Vegetativa exemplar kan kännas igen på de blankgröna bladen och den lilla tofs av vita hår som sitter vid bladslidans mynning. Hybrider mellan piprör och arterna bergrör (C. epigejos), grenrör (C. canescens) och madrör (C. stricta) är kända.

Utbredning. Piprör är vanlig i södra och mellersta Sverige. Den växer i steniga barrskogar, ofta mycket magert. I skuggiga lägen utvecklas vanligen färre vippor, medan arten i soliga lägen, till exempel på hyggen kan bilda rikligt med vippor och i många fall ge ett dominerande intryck. Första fynduppgift publicerades år 1685 i Rudbecks Hortus Botanicus (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet arundinacea betyder 'som liknar vass' och kommer av Arundo som är ett äldre vetenskapligt släktnamn på vass (Phragmites australis). Svenska namnet piprör kommer, enligt Nyman (1868), av att stråna använts som piprensare. Det äldre namnet skogsrör är numera namn på arten Calamagrostis chalybaea.

Referenser

"Medan Skogsröret är ungt, betas det af hästen och fåret, men lärer, eget nog, ratas af geten, som annars är mindre nogräknad. Som det växer bra på torra och sandiga backar, kan det jemte andra sandväxter sås eller planteras på sådana; det binder sanden med sina rötter och bidrager till att bilda "grönsvål". Dess bladskott bibehålla sig länge gröna om hösten. De långa stråen brukas ofta som piprensare, hvadan troligen gräsets benämningar Piprör, Piphven."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)