|
Beskrivning. Ängskavle är ett flerårigt,
ganska slankt gräs som kan bli drygt en meter högt och som växer i lösa tuvor
med strån från en kort jordstam. Bladen är ungefär
en halv centimeter breda, med tillslutande bladslidor och ganska kort snärp.
Arten blommar i maj-juni. Vippan är axlik, grågrön, en halv till en decimeter
lång, och mjuk och böjlig.
Småaxen är styvhåriga och har
skärmfjäll med parallella eller inåtböjda spetsar, och
ytteragn med långt borst. Ståndarknapparna
är långa och gul- eller brunaktiga.
Två underarter brukar urskiljas, huvudunderarten vanlig ängskavle (ssp. pratensis) och
fjällkavle (ssp. alpestris (Wahlenb.) Selander). Den
senare är mer
lågväxt med en kortare och tätare vippa, samt mörkare och
mindre småax.
Ängskavle liknar mest svartkavle (A. arundinaceus)
och de två arterna hybridiserar också med varandra.
Svartkavle skiljer sig genom grågröna
blad, uppsvälld översta bladslida, samt utböjda spetsar på
skärmfjällen. Ängskavle brukar också ofta förväxlas med
timotej (Phleum pratense),
men den senare har
skärmfjäll med kort udd, men som saknar utskjutande borst.
Utbredning. Ängskavle är ett av våra allra
vanligaste gräs och förekommer i hela landet. Den växer
på alla slags kulturmarker, ängar, stränder och diken.
Arten odlas ofta som vallväxt.
Första fynduppgift publicerades i Rudbecks
Catalogus plantarum 1658 (Nordstedt 1920).
Etymologi. Artnamnet pratensis kommer av latinets
pratum (äng) och syftar på växtplatsen.
|
Familj: Poaceae
Släkte: Alopecurus
Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Ängkafle, härligt foder helst på wåtagtiga ängar: aftappade kjärr och myror,
besådde med dess frön, blifwa snart frugtbare..."
Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)
|