Skogsfru

Epipogium aphyllum Sw.

Svenska synonym: snuveblomma

Huldreblom Knælæbe Metsänemä Ghost orchid Widerbart

Beskrivning. Skogsfru är en orkidé som helt saknar klorfyll och hela växten är därför vit- eller gulaktig, ibland med en rödlätt ton. Stjälken är nästan genomskinlig, den saknar blad men har ett fåtal bladslidor. Skogsfru blommar vanligen i juli-augusti med två till fem förhållandevis stora, gulvita blommor med svag doft. Kalkbladen är smala och nedåtriktade och den lilamönstrade läppen är uppåtriktad. Sporren är uppåtriktad och ganska tjock.
Skogsfru har ett särpräglat utseende och är inte möjlig att förväxla med någon annan svensk växt.

Utbredning. Skogsfru växer i skuggiga mullrika skogar, från Skåne till Torne Lappmark, men är sällsynt överallt. Genom sin symbios med svampar kan orkidén leva ett dolt och underjordiskt liv i många år och först då gynnsamma förhållanden råder skjuta upp en späd blomstängel. Det finns många uppgifter om platser där skogsfrun påträffats men aldrig mer kunnat återfinnas. På vissa platser i Norrland tycks skogsfrun vara regelbundet återkommande på sina växtplatser. Första fynduppgift är från Bökeberga, Småland där den hittades i granskog av Elias Fries, uppgiften publicerades 1816 av Samuel Liljeblad i Utkast till en svensk flora (Nordstedt 1920).

Övrigt. Skogsfru hör till det fåtal svenska växter som saknar klorofyll. Bland orkidéerna finns ytterligare två arter som är klorofyllösa, nästrot (Neottia nidus-avis) och korallrot (Corallorrhiza trifida). Alla tre arterna är saprofyter och lever i symbios med svampar.

Etymologi. Artnamnet aphyllum är en negation av det grekiska ordet phyllon (blad) och betyder 'utan blad', vilket syftar på att arten endast har ett par vita fjällika bladslidor vid stjälkens bas. Dess ofta sporadiska uppdykande i skuggiga mossiga skogar har givit arten dess svenska namn, men kopplingen till skogsrå och huldra går igen också i de norska och engelska namnen.

Referenser

"Växande i skogarnas mörkaste skugga - den tål icke alls någon sol - och för sin färg svår att urskilja från marken eller vissnade örter och blad, undgår Snuveblomman lätt botanistens uppmärksamhet, särdeles som den vanligen uppträder mycket sparsamt, i högst ringa antal individer..."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)