Myrlilja

Narthecium ossifragum (L.) Huds.

Svenska synonym: strandlilja, benbräcka, ilagräs

Rome Benbræk Bog Asphodel Beinbrech

Beskrivning. Myrlilja är en flerårig ört som har krypande jordstammar och som ofta bildar stora bestånd. Stjälken är upprätt och kan bli upp till fyra decimeter hög. Bladen är plattade, svärdlika och sitter i en solfjäderlik tuva, som är plattad på ett karaktäristiskt sätt. Myrlilja blommar i juli-augusti, blommorna är ganska talrika och sitter i en klase i toppen av den nästan bladlösa stjälken. Kalkbladen är utbredda,orangegula på insidan och grönaktiga på utsidan. Ståndarna är också gula och har ullhåriga strängar. Frukten är en centimeterlång spetsigt äggrund sprickkapsel.
Myrlilja har ett mycket speciellt utseende och den kan knappast förväxlas med andra arter.

Utbredning. Myrlilja har en utpräglat västlig utbredning och förekommer allmänt i sydvästra Sverige. Arten växer på fuktig mark, i kärr, mossekanter och stränder, vanligen på kalkfattig mark. I nordvästra Sverige är den sällsynt, liksom i vissa delar av östra Götaland. Första fynduppgift är från Lappland och publicerades år 1732 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet ossifragum kommer av latinets ossa (ben) och fraga (bryta) och betyder 'krossar ben'. Detta har att göra med att man i äldre tid trodde att boskap som åt växten fick skör benstomme. Man hade också för sig att de får som åt myrliljor fick maskar i levern. Benskörheten hos boskapen kan bero på att myrlilja växer på kalkfattiga marker och att betet ger boskapen kalkbrist. Levermaskarna är leverflundror, en inälvsparasit hos får, vars larvstadium lever i snäckor som fåren betar i sig tillsammans med växterna när de går på fuktiga marker.

Referenser

"Bönderna kalla detta Ilagräs, tro at där det mycket wäxer skola Fåren ei trifwas, utan at matskar skola wäxa i deras lefwer, dem de kalla ilar..."

Ur Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland och Småland av Carl von Linné (Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar 1741)