|
Beskrivning. Havssälting är en medelstor, tuvad ört med grov
jordstam. De smala bladen är talrika och något köttiga. Stjälken är
två till tre millimeter tjock. Arten blommar på försommaren med små
oansenliga blommor som har sex sammanvuxna pistiller med korta märken. I fruktstadiet
sträcker sig blomställningen till flera decimeters längd. Frukterna som sitter
ganska tätt är små och rundade och faller vid mognaden sönder i
sex delfrukter.
Havssälting liknar egentligen inte alls den andra arten i släktet,
kärrsälting (T. palustre),
som är spensligare och har glest ax med långa frukter. Den kan
däremot förväxlas med
gulkämpar (Plantago maritima)
från familjen
grobladsväxter (Plantaginaceae),
som den också ofta växer tillsammans med. Gulkämpar har dock ett
kortare och tätare ax med små fyrtaliga blommor och har lockkapslar i
stället för klyvfrukter.
Utbredning. Havssälting är vanlig vid våra havsstränder, men
kan sällsynt påträffas vid större sjöar och älvar.
Den föredrar fuktiga strandängar där den ofta växer i sällskap med
arter som
gulkämpar (Plantago maritima),
strandkrypa (Glaux maritima),
salttåg (Juncus gerardii) och
strandaster (Tripolium vulgare).
Första fynduppgift är från Uppsala och publicerades 1722
(Nordstedt 1920).
Etymologi. Artnamnet maritimum kommer av latinets
mare (hav) och betyder 'växande vid havet'.
|
Familj: Juncaginaceae
Släkte: Triglochin
Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri
I Riksmuseets
samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Då jag Öländska resan anträda skulle, war jag af
åtskillige påmint, at noga eftersöka på Öland,
hvad grässlag det wara måtte, som där almänt wäxte
ock kallades Sälting, emedan Boskapen af det framför något
annat wäl trifwas. Jag eftersökte i alla Botaniska Böcker
utan at finna här til anledning.
Då jag kom på sielfwa Öland wiste hwart Barn at nämna Sältingen,
men wid tilfrågan om samma gräs, hwilket det wore, wiste hwarken
Bonde eller Präst mig at gifwa wid handen, utan hölts före det
alt gräs, som wäxte wid hafwet kallades Sälting, ock Kreturen
framför på något annat ställe mådde wäl,
då de fingo gå på Sältingen eller det små gräset wid
hafsstranden, som sades wara salt ock där af fått namnet.
Jag såg noga alla strandgräs igenom, smakade många gräs, men
fant intet något som smakade salt, eller som war ifrån wåre
almänne grässlag särskilt, för än jag kom in uti
några Ängar wid stranden instängde, där Triglochin
wäxte framför på något annat ställe ömnogt,
ock då jag det smakade war det salt."
Ur Beskrifning på Sältingsgräset av Carl
von Linné (Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar, 1742)
|