Eriophorum L.

Ullar

Beskrivning. Fleråriga halvgräs. Strån upprätta, tuvade eller enstaka, med ett eller flera blad, ibland endast bladslidor. Basala blad platta eller trådformiga. Ax toppställda, tätblommiga, huvudlika, ensamma utan stödblad eller flera tillsammans med stödblad vid axskaftens bas. Axfjäll mer eller mindre hinnartade. Blommor tvåkönade; kalkborst talrika, tillväxande i frukt. Ståndare tre. Stift ett, märken tre. Nöt trekantig, vid mognaden med talrika, två till fem centimeter långa, vita, blekt gulvita eller roströda ullhår.
Kromosomtal: 2n=54, 72 (gräsull), 2n=58 (myrull, polarull, rostull, tuvull, ängsull), 2n=76 (kärrull).

Användning. 'Ullen' användes förr till bland annat spånad och stoppning av sängkläder.

Övrigt. Efter blomningen tillväxer kalkborsten och bildar långa, vita till roströda ullhår som ger axet ett bomullslikt utseende. De långa håren underlättar vindspridning av de mogna frukterna.
Arten snip (Trichophorum alpinum), ur släktet tuvsävar (Trichophorum), får också ullhåriga ax, dessa är dock betydligt gleshårigare.

Etymologi. Släktnamnet Eriophorum kommer av grekiskans erion (ull) och ferein (bära), namnet syftar på nötternas långa ullhår.

Släktet har 20 arter. I Sverige förekommer sju arter som samtliga växer på fuktiga marker. Arterna gräsull (E. latifolium), kärrull (E. gracile) och ängsull (E. angustifolium) har flera ax, medan de övriga har ett ensamt toppställt ax. De flesta har rent vit ull, med undantag av myrull (E. brachyantherum) och rostull (E. russeolum).

Arter:
gräsull (E. latifolium)
kärrull (E. gracile)
myrull (E. brachyantherum)
polarull (E. scheuchzeri)
rostull (E. russeolum)
tuvull (E. vaginatum)
ängsull (E. angustifolium)

Bestämningsnyckel

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

"Dunet brukas af dem fattigom til stoppning i dynor och bolstrar."

Ur Flora Oeconomica av Carl von Linné (1749)