Dvärgsäv

Eleocharis parvula (Roem. & Schult.) Link ex Bluff, Nees & Schauer

Vetenskapliga synonym: Scirpus parvulus Roem. & Schult.

Dvergsevaks Lav Kogleaks Pikkuluikka Dwarf Spike-rush Kleine Sumpfbinse

Dvärgsäv

Beskrivning. Dvärgsäv är ett mycket småväxt halvgräs med tunn jordstam som har smala utlöpare i vars spets en vit tapplik vinterknopp utbildas. Stråna är späda och genomskinliga, de blir ungefär fem centimeter höga och sitter i små grupper. Axen är ofta rudimentära, men blir ett par millimeter långa med få blommor. Axfjällen är ljusgröna, äggrunda, de nedre når åtminstone till hälften av axets längd. Blommorna har tre märken och två till sex hylleborst. Nöten är trekantig, ljust gulbrun och glänsande, stiftbasen är inte uppsvälld.
Dvärgsäv är vanligen mycket liten, med rosetter av fina ljusgröna strån, den växer ofta helt under vatten och bildar då inga ax. Arten liknar flera andra små vattenlevande växter men kan identifieras genom sin tapplika vinterknopp som utbildas i änden av utlöparna.

Dvärgsäv

Utbredning. Dvärgsäv förekommer från Bohuslän till Ångermanland, den är ganska vanlig vid Östersjön men finns sällsynt även på annat håll. Arten växer på leriga havsstränder, vanligen i mjukbottnar på grunt vatten. Den påträffas ofta tillsammans med hårsärv (Zannichellia palustris) och kransalger. Första fynduppgift är från Skåne och publicerades 1888 (Nordstedt 1920). Arten hittades den 21 juli 1887 av N. Hjalmar Nilsson och fyndet presenterades i artikeln Scirpus parvulus Roem. & Sch. och dess närmaste förvandtskaper i vår flora (Botaniska Notiser 1888). Exemplar insamlade samma dag av N. H. Nilsson finns bevarade i Naturhistoriska riksmuseets samlingar och kan ses i artens bildgalleri.

Etymologi. Artnamnet parvula är en diminutiv form av latinets parvus (liten) och betyder 'mycket liten'.

Familj: Cyperaceae
Släkte: Eleocharis

Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"...Emellertid hade jag under tiden genom literaturstudier förskaffat mig närmare kännedom om S. parvuli karakterer, och då jag derjemte dess egenskap af hafsstrandsväxt blivit mig klar, gick jag med full afsigt till verket att uppsöka densamma på våra kuster. Jag vände mig dervid först till Foteviken på Skanörhalföns norra sida, enär denna, efter hvad jag förut kände om densamma, syntes mig särdeles lämplig, i synnerhet på ett ställe vid Hvellingesidan, med bräckt vatten, blott ett par tum djupt, och dyig lerbotten. Mycket riktigt - till min egen och mina följeslagares öfverraskning och glädje befans platsen alldeles öfvervuxen af typisk och karakteristisk S. parvulus! En gång observerad var den sedan icke svår att återfinna. Redan följ. dag d. 22 Juli togs den sålunda i stor ymnighet i de grunda lagunerna midtför Skanör och nedåt Falsterbo..."

Ur Scirpus parvulus Roem. & Sch. och dess närmaste förvandtskaper i vår flora av N. Hjalmar Nilsson (Botaniska Notiser 1888)

© Naturhistoriska riksmuseet 1998

http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/cypera/eleoc/eleopar.html
Senaste uppdatering: 7 mars 2012
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg