Kalmus

Acorus calamus L.

Kalmusrot Kalmus Kalmojuuri Sweet-flag Kalmus

Beskrivning. Kalmus är en stor vattenväxt med svärdlika blad och stjälkar och skenbart sidoställda, gulgröna blomkolvar. Den har en krypande jordstam och kan bilda stora bestånd. Hela växten har en kryddartad doft, speciellt jordstammar och krossade blad luktar starkt. Bladen är rent gröna till gulgröna och ofta rynkiga eller vågiga längs ena kanten, vid basen är de karminröda. De enskilda blommorna är små och oansenliga, de sitter tätt samlade i en blomkolv som är gulgrön och omkring fem centimeter lång. Blomkolven ser ut växa ut från ett blad, men det är en plattad stjälk som ovanför blomkolven fortsätter i ett bladlikt, uppåtriktat hölsterblad. Kalmus blommar sällan och den sätter inte frukt i Sverige.
Blad av kalmus kan förväxlas med blad av svärdslilja (Iris pseudacorus), den senare har dock grågröna blad som inte är röda vid basen. Svärdslilja har också fått det latinska artepitet pseudacorus som betyder 'falsk Acorus'.

Utbredning. Kalmus är ganska ovanlig men förekommer från Skåne till Dalarna, i flera landskap saknas den dock helt eller är sällsynt. Den växer i vatten, som i sjöar, åar och dammar. Arten kommer ursprungligen från Asien, den började odlas i Europa först år 1550 då den infördes från Turkiet. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Kalmusrot, det vill säga jordstammarna, användes mot bland annat tandvärk och dysenteri redan under Hippokrates tid (460-377 f. Kr.) och anses också vara den kalmus som omtalas i Bibeln (Mabberley 1987). Jordstammarna var förr en viktig handelsvara. Numera odlas kalmus ibland som prydnadsväxt i dammar och det finns också sorter med strimmiga blad.

Etymologi. Artnamnet calamus kommer av grekiskans kalamos (strå, rör). Svenska namnet kalmus är en försvenskning av det latinska artepitetet.

Referenser

"Kalmus. w. i träsk och dammar. Roten kan br. som utländska kryddor på mat; äfwen på bränwin: stärker magen, och tuggas wid kall och fuktig luft, samt nyttjas wid kalt slem och bröstsjukdommar och i skjörbugg."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av C. F. Hoffberg (1792)