Om vetenskapliga namn

Släktnamn, artnamn och auktorsbeteckning

De folkliga namnen på växter skiljer sig mellan olika länder och de kan också variera inom ett och samma språk. För att göra det möjligt för människor med olika modersmål att kommunicera med varandra har alla växter även internationellt användbara vetenskapliga namn.
I äldre tider då alla vetenskapliga arbeten skrevs på latin hade växterna mer eller mindre långa beskrivningar som fungerande vetenskapliga namn. Dessa blev med tiden alltmer svårhanterliga i och med att antalet kända växter hela tiden ökade. En av Linnés bestående insatser inom botaniken var införandet av den så kallade binära namnsättningen bestående av ett släktnamn följt av ett artnamn eller artepitet. Linnés stora verk Species plantarum från 1753 kom att bli startpunkten för den vetenskapliga botaniska nomenklatur vars principer tillämpas än idag.
I många fall har växter mer än ett vetenskapliga namn och det kan upplevas som förvirrande.
Förklaringen har att göra med nomenklaturregler och systematik.

Ett vetenskapligt växtnamn har följande tre delar:

Släktnamn. Anger en grupp av arter som anses vara närbesläktade. Ett släkte kan ha en eller flera arter. Ett exempel på ett släkte med en art är Linnaea (linneor) och ett med ett hundratal svenska arter är Carex (starrar). Släktnamn skrivs alltid med stor bokstav.

Artnamn eller artepitet. Artnamnet anger en egenskap hos arten eller hedrar minnet av en person. Exempelvis har starren Carex nigra ett artnamn som betyder svart och syftar på dess svarta axfjäll, och starren Carex buxbaumii ett artnamn som hedrar den tyske botanisten Johan Christian Buxbaum (1693-1730). Artnamn skrivs alltid med liten bokstav, även om det är bildat av namnet på en person som i det senare fallet.

Auktorsnamn. I ett vetenskapligt namn ingår ytterligare en del, nämligen en auktorsbeteckning, som visar vem det är som givit växten dess namn, vanligen skrivs dessa som förkortningar, Linné skrivs alltid L., Retzius skrivs Retz., Lamarck skrivs Lam., DeCandolle förkortas DC. etc. Antalet botanister som varit aktiva med att beskriva växter är dock för stort för att kunna återges i detta sammanhang. Ett särfall är då ett vetenskapligt namn felaktigt använts för en art i till exempel en flora. Det kan visa sig att det aktuella namnet hör till en helt annan art, och feltolkats av flera floraförfattare. Detta brukar anges genom att man istället för en auktorsbeteckning skriver auct., vilket skall förstås 'enligt flera författare, men felaktigt applicerat'.

Det vetenskapliga namnet på ek är Quercus robur L., där Quercus är släktnamnet, robur artnamnet och L. auktorsbeteckningen som anger att det är Linné som givit arten dess binära vetenskapliga namn. Före Linnés Species plantarum kallades samma art i vetenskaplig litteratur: Quercus foliis deciduis oblongis superne latioribus: sinuibus acutioribus angulis obtusis. De binära vetenskapliga namnen visade sig enklare att hantera och ingen har till dags dato kommit på ett enklare och bättre sätt att namnge växter och det är skälet till att Linnés namnsättningsmetod levt kvar sedan mitten av 1700-talet.

© Naturhistoriska riksmuseet 1997

http://linnaeus.nrm.se/flora/latin.html
Senaste uppdatering: 23 juli 1997
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg