Valeriana L.

Vänderötter

Beskrivning. Fleråriga, kala örter med tjock jordstam, ibland med ovanjordiska eller underjordiska utlöpare. Stjälk upprätt. Blad motsatta, parbladiga eller parflikiga, småblad likformiga eller ändfliken ibland större, ibland med enkla nedre blad. Blommor i kvastlika knippen. Foder oansenligt, med tiden tillväxande och slutligen fjäderpensellikt. Krona tre till fem millimeter, vit eller rosa, tubformad, vid basen med puckelformad sporre, kronflikar något olikstora. Frukt nötlik, päronformad, plattad, ribbad, vid mognaden krönt av det fjäderlika fodret.
Kromosomtal: 2n=14 (läkevänderot), 2n=14, 56 (flädervänderot), 2n=16 (småvänderot).

Övrigt. Två arter i släktet, läkevänderot och (V. officinalis) flädervänderot (V. sambucifolia), är ibland svåra att skilja från varandra och består av former med delvis olika ståndortskrav.

Användning. Den torkade och pulveriserade jordstammen, så kallad valerianarot (Radix valerianæ), har använts som kramp- och smärtstillande medel, samt mot epilepsi. Troligen har de två snarlika arterna läkevänderot (V. officinalis) och flädervänderot (V. sambucifolia) använts på samma sätt.

Etymologi. Släktnamnet Valeriana användes redan på 1300-talet och kan troligen härledas från valere (förmå). Enligt vissa författare syftar det på en kung Valerius eller den romerska provinsen Valeria.

Släktet har omkring 200 arter varav tre delvis svåravgränsade arter förekommer i Sverige, dels den karaktäristiska arten småvänderot (V. dioica), dels komplexet kring de två arterna läkevänderot (V. officinalis) och flädervänderot (V. sambucifolia).

Arter:
flädervänderot (V. sambucifolia)
läkevänderot (V. officinalis)
småvänderot (V. dioica)

Bestämningsnyckel

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

"Slägt-namnet härledes af valere, förmå, eller af valor, förmåga, kraft, emedan man sedan forntiden ansett, att växten egde kraftiga medicinska egenskaper. - Linné säger, att namnet blifvit gifvet till minne af en Konung vid namn Valerius."

Ur Stockholms flora av J. E. Wikström (1840)