LäkevänderotValeriana officinalis L.
Vetenskapliga synonym: V. baltica Pleijel
| |
|
Utbredning. Läkevänderot är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige. Den växer på fuktig mark, i fuktängar, diken och skogsbryn. Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum år 1658, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920). Användning. Läkevänderot har använts bland annat mot olika nervsjukdomar. Hoffberg (1792) konstaterar att den "beröms i Fallandesot, långsam hufwudwärk och nerfsjuka". Dess starka lukt är omtyckt av katter, liksom lukten hos kattmynta (Nepeta cataria). Enligt Retzius är också råttor attraherade av doften och han skriver att den "skall ock behaga Rottor, och nyttjas derföre af Rottefångare i luder". Då man förr inte särskilde läkevänderot och flädervänderot (V. sambucifolia) kan man anta att båda arterna användes på samma sätt. Etymologi. Artnamnet officinalis kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på artens användning som läkeväxt. |
Familj: Valerianaceae Släkte: Valeriana
"Vendelörtens rot har obehaglig, något besk, i
början skarp, smak och egendomlig, genomträngande, vidrig lukt,
som kan orsaka yrsel och hufvudvärk, men som behagar kattor mycket... Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av
C. F. Nyman (1867)
|
© Naturhistoriska riksmuseet 1998
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/valeriana/valer/valeoff.html
Senaste uppdatering: 19 oktober 2005
Ansvarig för denna sida:
Arne Anderberg