Brännässla

Urtica dioica L.

Vetenskapliga synonym: U. galeopsifolia Wierzb. ex Opiz (ssp. dioica var. holosericea); U. dioica L. ssp. gracilis auct., U. dioica L. var. sondenii Simmons, U. sondenii (Simmons) Avrorin ex Geltman (ssp. sondenii)
Svenska synonym: nälla; vanlig brännässla (ssp. dioica var. dioica), skogsnässla (ssp. dioica var. holosericea), fjällnässla, glattnässla (ssp. sondenii)

Stornesle Stor nælde Nokkonen Sérbýlisnetla Common Nettle Große Brennessel

Beskrivning. Brännässla är en flerårig meterhög ört som har underjordiska utlöpare och därför ofta växer i stora bestånd. Blad och stjälk har vanligen rikligt med brännhår. Bladen är motsatta och har äggformat spetsiga med sågad kant och hjärtlik till rundad bladbas. Brännässlan har han- och honplantor, båda har små och oansenliga grönaktiga blommor som sitter i axlika blomställningar. Hanblomställningarna är upprätta och hanblommorna har likstora grågula hylleblad. Honblomställningarna är först upprätta, sedan hängande och honblommorna har två större och två mindre grågröna hylleblad. I fjälltrakterna förekommer en underart som kallas fjällnässla (ssp. sondenii (Simm.) Hyl.), denna är spensligare, har rundad bladbas och saknar nästan helt brännhår.
Brännässla kan lätt förväxlas med etternässla (U. urens), men denna är ettårig, oftast bara några decimeter hög och har ovala blad. I andra växtfamiljer finns också arter som liknar nässlor, till exempel vitplister (Lamium album) och nässelklocka (Campanula trachelium) som liknar brännässlan i växtsätt och bladform men som saknar brännhår och har stora blommor.

Utbredning. Brännässla förekommer på kulturpåverkad kväverik mark i hela landet. I fjälltrakterna förekommer främst underarten fjällnässla (ssp. sondenii) som växer i örtrika fjällbjörkskogar. Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum år 1658, men arten är känd redan under medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Unga blad används till nässelsoppa. Stjälkarna kan efter rötning användas till spånad, framförallt under 1600- och 1700-talet framställdes tyg av nässelfibrer, så kallad nättelduk. Färsk rot kokad i vatten användes förr för att färga ägg till påsk, men kan också användas till växtfärgning om man tillsätter alun (Retzius 1806).

Övrigt. Ibland kan man hitta brännässlor som är insnärjda i blekt gula eller rödaktiga slingrande växter utan blad. Det är den ganska ovanliga arten nässelsnärja (Cuscuta europaea) vilken saknar klorofyll och parasiterar på bland annat brännässlor.

Etymologi. Artnamnet dioica betyder tvåbyggare och kommer av grekiskans di- (två) och oikos (hus) vilket syftar på att hanblommor och honblommor återfinns på olika plantor. Svenska namnet nässla (nätla, nälla) är känt sedan medeltiden (Fries 1904).

Referenser

"Brän-nässla. w. wid hus och gärdesgårdar. All Nässla drifwer urin och renar bloden, i Lungsot och Skjörbjugg nyttig, hälst wårtiden, då intages utpressad saft af späda Nässlor i wasla: eller brukas Decokt af Nässle-rötter en näfwa til en kanna wattn något inkokt och drucket några glas om dagen. Med färska nässlor brännas lame och borttagne lemmar; äfwen fötter wid upstigen Podager. Om wåren ätas de til grönkål: torkade nyttjas de til boskapsfoder...
...Om stjelkarna på samma sätt skötas som lin och hampa, kunna de spinnas och kläder deraf wäfwas. Med decoct af rötterna färga bondhustrur Påskägg gule."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)