Alm

Ulmus glabra Huds.

Vetenskapliga synonym: U. campestris L., U. montana s.lat.; U. glabra Huds. ssp. scabra (Mill.) Hyl., U. scabra Mill. (ssp. glabra), U. montana Stokes ex With. (ssp. montana)
Svenska synonym: skogsalm, sydlig skogsalm (ssp. glabra), bergalm, nordlig skogsalm (ssp. montana)

Alm Skov-Elm, Storbladet-Elm Vuorijalava Wych Elm Berg-Ulme

Almkvist med blad och frukter

Beskrivning. Alm är ett stort träd som kan bli upp till 30 meter högt. Kronan är vid och huvudgrenarna är kraftiga och uppåtsträvande med hängande eller utåtböjda spetsar. Alm skjuter inte rotskott. Barken är uppsprucken och brungrå. Grenarna självgallras genom avstötning under eftersommaren, något som också förekommer hos andra lövträd, som ek (Quercus robur) och asp (Populus tremula). Årsskotten är håriga. Vinterknopparna är av Blad två slag, dels de vegetativa bladknopparna som är spetsigt äggformade, glänsande och sitter långt ut på grenarna, och dels de större, nästan kulrunda florala knopparna som sitter längre in. Knoppfjällen är brunhåriga i kanterna. Bladen är stora, grova, mörkgröna och oftast mycket sträva på grund av de kalkinkrusterade håren. De har ett kort bladskaft och bladskivan är omvänt äggrund och spetsig med skev bladbas, kanten är dubbelt sågtandade och stora blad Blad kan ibland vara otydligt treflikade mot spetsen. Höstfärgen är gul. Alm blommar i april-maj, på bar kvist. Blommorna är små, rödaktiga och sitter i små täta samlingar. Frukterna mognar snabbt och sprids redan i juni. Frukten är en kal vingkantad nöt, vingen är kluven i spetsen och fröet ligger mitt i frukten. I Sverige förekommer två underarter, skogsalm (ssp. glabra) och bergalm (ssp. montana (Stokes ex With.) Hyl.), den senare är mer lågväxt och har jämnt avsmalnande blad med trubbigare tänder.
Blomställningar Alm kan förväxlas med lundalm (U. minor) och vresalm (U. laevis), de senare har dock blad med kal och glänsande översida. Vresalm skiljs framförallt genom sina långskaftade blommor och nötter med hårig vingkant, och lundalm genom sina nötter med fröet placerat ovanför mitten. Alm och lundalm bildar lätt hybrider när de växer tillsammans.

Kvist med frukter

Äldsta-största. Almar kan bli omkring 500 år gamla och de kan bli upp till 30 meter höga med en stamomkrets på sex meter. Alm, liksom de övriga almarterna, angrips ofta av almsjuka vilket ofta dödar träden innan de når hög ålder.

Utbredning. Alm hör till ädellövskogens flora och är därför vanligast i södra Sverige. Den är ganska vanlig upp till Uppland, men är sällsynt längre norrut. Underarten bergalm (ssp. montana) förekommer främst i de norra delarna av utbredningsområdet. Första fynduppgift är från medeltiden (Nordstedt 1920).

Almkvist med frukter

Användning. Veden är hård och vackert ådrig, och har använts inom möbelindustrin. Flera odlade sorter av alm planteras i parker och trädgårdar, till exempel paraplyalm ('Pendula'), hängalm ('Camperdownii') och pyramidalm ('Exoniensis').

Övrigt. Almen blev en symbol för miljörörelsen efter det riksbekanta bråket om almarna i Kungsträdgården i Stockholm år 1971.

Etymologi. Artnamnet glabra kommer av latinets glaber (kal, glatt). Det svenska namnet alm (elm) är känt sedan medeltiden (Fries 1904).

Familj: Ulmaceae
Släkte: Ulmus

Norden
Norra halvklotet
Träd
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Alm. w. wid byar i ängar: et ganska nyttigt träd både i trädgårdar och til wirke: skepskölar, blankarder, hjul och pressar göres häraf: bladen gifwa godt foder åt får och kor: späda nyss utspruckne kunna nyttjas som spenat. Decokt af mellan-barken drickes med fördel mot utslag: trädet wäxer frodigt, utan at widstående gräs deraf lider: blommar wårtid tillika med Viola od."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)

© Naturhistoriska riksmuseet 1996

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/ulma/ulmus/ulmugla.html
Senaste uppdatering: 6 september 2011
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg