Lind

Tilia cordata Mill.

Vetenskapliga synonym: T. parvifolia Ehrh.
Svenska synonym: skogslind

Lind Småbladet Lind, Skov-Lind Metsälehmus, Niinipuu Small-leaved Lime Winter-Linde

Beskrivning. Lind är ett lövfällande, upp till drygt 20 meter högt träd med stor krona och hjärtlika blad. Från nedre delen av stammen bildas ofta mängder med skott. Årsskotten är kala. Bladen är små, gröna och kala, bladundersidan är blågrön och har små rostfärgade hårtofsar i nervvinklarna. Höstfärgen är gulgrön. Lind blommar i juli-augusti med bleka blommor som sitter tillsammans i upprätta eller hängande klasar. Blomklasarna har vanligen mellan fem och femton blommor. Linden är insektspollinerad till skillnad från de flesta andra träd, arten blommar sent och är det träd som blommar sist på säsongen. Nöten är rund till päronformad, tunnskalig med otydliga åsar.
Arten bohuslind (T. platyphyllos) skiljer sig från genom håriga blad och bladskaft, och hårda tjockskaliga nötter med fem tydliga åsar. Parklind (T. x vulgaris) är en hybrid mellan lind och bohuslind, den är i sina karaktärer ett mellanting mellan de båda föräldraarterna, men kan skiljas från dem på kombinationen av kala bladskaft och hårda nötter.

Äldsta-största. Linden kan bli upp till 22 meter hög. Största kända stamomkrets hade en lind i Närke som mätte 8,35 meter i brösthöjd. Lindar i Tyskland uppges bli över 1000 år gamla.

Utbredning. Lind är vanlig i södra och mellersta Sverige. Den hör hemma i ädellövskogarnas flora, liksom alm (Ulmus glabra), lönn (Acer platanoides) och ek (Quercus robur). Första fynduppgift är från medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Veden är mjuk och används ofta till snideriarbeten, flera av regalskeppets Vasas skulpturer är till exempel gjorda av lind. Veden har också använts för framställning av ritkol. Barken har ett bastlager som använts till rep, mattor och för trädgårdsändamål. Lindblommor har använts i medicinen sedan medeltiden eftersom te av lindblommor ansågs svettdrivande. Lindar producerar rikligt med nektar och besöks gärna av bin (lindblomshonung). Inom farmakologin har både blommor, bark och kol använts (Tiliæ Flores, Cortex interior, Carbones). Lind planteras ofta som parkträd, även om hybriden parklind (T. x vulgaris) är vanligare i odling.

Övrigt. Carl von Linnés far tog sitt efternamn efter en ovanligt stor lind som växte vid Stegaryd i Småland.

Etymologi. Artnamnet cordata är från latinets cordatus (hjärtlik, hjärtformig) och syftar på bladformen. Det svenska namnet lind är känt sedan medeltiden (Fries 1904).

Referenser

"Mig finner ingen,
ingen jag finner.
Alm, hägg och hassel blomstra för vind -
Jag ler åt alla,
alla åt mig le.
Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind
blomstra för vind,
buga för vind -
ett vet jag bättre än klänga och springa,
det är att sjunga här under lind."

Ur Tintomaras sång av Carl Jonas Love Almqvist (Drottningens juvelsmycke, 1854)