Potatis

Solanum tuberosum L.

Svenska synonym: jordpäron, kartoffel, potät, tartuffel

Potet Kartoffel Peruna Potato Kartoffel

Beskrivning. Potatis är en flerårig ört med talrika underjordiska och näringslagrande stamknölar (potatisar) som är mycket stärkelserika. Stjälken kan bli upp till en meter hög och är upprätt och ganska saftig. Bladen är stora, parbladiga, och vanligen mörkgröna. Potatis blommar vanligen i juni-juli. Blommorna sitter i fåblommiga samlingar i toppen av stjälken, kronan är vit, rosa eller violett, ståndarna är gula. Frukten är ett grönaktigt bär. Hela växten, utom knölarna, innehåller alkaloiden solanin och är giftig. Knölar (potatisar) som tillåts ligga ljust blir snart gröna och börjar då bilda den giftiga ämnet. Knölarna visar att de är ombildade jordsstammar genom att de skjuter mängder av skott (groddar).
Till växten är potatis något lik tomat (Lycopersicon esculentum), som dock har parbladiga, upprepat flikiga blad och gula blommor.

Utbredning. Potatis påträffas tillfälligt på ruderatmark, jordhögar och avfallsplatser. Arten är visserligen flerårig men den fryser bort under vintern och blir således ettårig i vårt land. Potatis kommer ursprungligen från Anderna i Sydamerika och fördes troligen till Europa av spanjorerna. Enligt Mabberley (1997) var Irland det första land i Europa där man har belägg för potatisodling, detta redan år 1566. Första fynduppgift som förvildad är från Liljas Skånes flora 1838 (Hylander 1971). Till Sverige kom potatisen redan på 1600-talet, men det var Alströmer som under 1700-talet gjorde potatisen känd som födoämne.

Användning. Potatis är en av de mest konsumerade 'rotfrukterna' i Sverige och används i matlagning kokt, stekt, friterad, pressad eller mosad, men också för framställning av potatismjöl och chips. Potatis används också som råvara i sprittillverkning. I och med potatisodlingens genombrott under 1800-talet förädlades massor av nya sorter fram, av vilka flera blev ekonomiskt viktiga grödor. Till de mest välkända potatissorterna hör 'Bintje', 'King Edward', 'Grata', 'Ukama', 'Mandelpotatis' och 'Magnum Bonum'. Den senare var länge den mest odlade potatisen i Sverige, men har hög halt av det giftiga solaninet och säljs numera knappast alls. Mer udda sorter är den långsmala sorten 'Sparrispotatis' och den blålila 'Kongo'. Enligt Nationalencyclopedien skördas omkring en miljon ton potatis årligen i Sverige. Det svenska viktrekordet för potatis uppges vara 1.62 kilo (Guinness rekordbok 1998).

Övrigt. I Sverige betraktades potatisen med misstro under lång tid då den ansågs fadd i smaken eftersom man åt den osaltad, och på grund av att man misslyckades med att använda mjölet vid bakning. Linné ansåg att en växt som tillhörde en växtfamilj med så giftiga arter som spikklubba (Datura stramonium), belladonna (Atropa bella-donna) och bolmört (Hyoscyamus niger), knappast kunde vara nyttig som människoföda. Samuel Liljeblad skriver dock i sin Utkast til en svensk flora 1798 att "Potäters plantering hörer til de betydligaste framsteg, som Landthushållningen gjort i sednare tider. Vår JONAS ALSTRÖMER, Comm. Rådet, har deraf en everderlig förtjenst", och vidare "Han bestridde fördomarne emot densamma, och med sitt exempel understödde, hvad sedan allas erfarenhet bekräftat, at Potäter ger en god, närande och sund föda åt människor".

Etymologi. Artnamnet tuberosum kommer av latinets tuber (knöl) och syftar på de näringslagrande stamknölarna. De första potatissorterna som odlades gav små runda knölar, vitblommiga och violettblommiga potatisar ansågs under 1700-talet vara olika arter, där de violetta kallades tartuffel och de vita potatis.

Referenser

"Potatoës hade ock wuxit tämmeligen wäl här på orten, men jag wet icke, hwarföre tjenstefolket, icke allenast här på orten utan snart sagdt öfwer hela Skåne, så nödigt gå på at äta dem, som jag märkte öfwer hela landet, der de likwäl hwarken förstå Diætetice eller Botanice at pröfwa om deras kraft, utan döma, endast efter lukt och smak. Wi läto hela hopen Swin köras in på gården, och för dem utkastades en ansenlig hop av Potatoës rötter, som i sand uti källaren hela wintern blifwit wäl förwarade, at göra försök om Swinen skulle äta dem, hwartill PAN SUECICUS gifwit mig anledning. Men de stygga Swinen fingo icke af sig at äta en enda, utan upsnokade Bröd och andra mutor, som kastades ibland rötterna; men kunde ändå icke förmås, at tugga en enda rot."

Ur Carl Linnaei Skånska resa 1749 av Carl von Linné (1751)