Gulsporre

Linaria vulgaris Mill.

Vetenskapliga synonym: Antirrhinum linaria L.
Svenska synonym: flugblomster, flugblommor, gulsporreblomma, sporreblomma

Torskemunn Almindelig Torskemund Keltakannusruoho, Kannusruoho Gullsporablom Common Toadflax Gewöhnliches Leinkraut

Beskrivning. Gulsporre är en flerårig ört som kan bli upp till en halv meter hög. Stjälkarna är upprätta och bladen är smalt lansettlika och grågröna. Gulsporre blommar från juli till september med gula blommor som sitter samlade i toppställda klasar. Kronan är läppformig, blekgul med en orangegul buckla, och har en rak sporre. Fruktkapseln är avlångt äggformad. Fröna hos gulsporre är skivformade med en bred hinnkant, den inre delen är fint vårtig.
Gulsporre kan förväxlas med den sällsynt förekommande arten ginstsporre (L. genistifolia), den senare skiljs genom bredare blad, klotrunda kapslar, samt klyftformade frön. Gulsporre kan bilda hybrider med strimsporre (L. repens) om arterna växer tillsammans, hybriderna har varierande blomfärg och frön av växlande utseende.

Utbredning. Gulsporre är vanlig i nästan hela landet, utom i fjälltrakterna där den är sällsynt. Den växer gärna på torr mark, till exempel i vägkanter och på banvallar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Enligt Linné (1755) användes gulsporre blandad med mjölk för att döda flugor och den har därför på sina håll kallats flugblomster. Namnet flugblomster används dock numera om orkidén Ophrys insectifera. Plockad före blomningen och kokad med alun uppges gulsporre färga gult.

Övrigt. Ibland förekommer blomklasar där en eller flera blommor är radiärsymmetriska med en tubformad blomkrona, fem ståndare och fem sporrar, så kallad peloria. Missbildningen uppmärksammades redan av Linné som skrev om fenomenet i Dissertatio botanica de Peloria år 1744. Han beskriver där växten och ger den namnet Peloria som kommer av grekiskans pelor (vidunder).

Etymologi. Artnamnet vulgaris kommer av latinets vulgus (hop, allmänhet) och betyder vanlig.

Referenser

"Man finner denna Örten wid gärdesgårdar, jordwallar, åkerrenar, på trädesåkrar, hwilka ställen den med sina präcktiga blommor pryder; men sjelfwa Örten har en obehagelig lukt, och ätes derföre endast af Geten och ganska litet af Fåret. I Småland brukar man efter LINNE'S berättelse at lägga Örten i nymjölkad mjölk, för att döda flugor."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)