Fingerborgsblomma

Digitalis purpurea L.

Svenska synonym: vanlig fingerborgsblomma

Revebjølle Almindelig Fingerbøl Sormustinkukka, Rohtosormustinkukka Fingurbjargablóm Foxglove Roter Fingerhut

Beskrivning. Fingerborgsblomma är en finhårig, tvåårig ört. Stjälken kan bli mer än meterhög och har en toppställd, ensidig klase av stora purpurröda, vita eller ibland rosa blommor. Bladen är håriga och brett lansettlika, skrynkliga och har trubbtandad kant. Fingerborgsblomma blommar i juni-juli. Kronan är fyra till fem centimeter lång, rörlik med vid mynning och korta trubbiga kronflikar. Kronans insida är fläckig. Blommorna har fyra ståndare, varav två korta och två långa, samt ett långt stift. Bladen är brett lansettlika till elliptiska och naggade i kanten, de flesta sitter samlade i en rosett vid basen. Stjälkbladen liknar rosettbladen men är mindre och smalare. Fruktkapseln är äggformad. Hela växten är giftig.
Fingerborgsblomma är omisskännlig och liknar ingen annan växt i den svenska floran. De två andra arterna som kan förekomma förvildade, liten fingerborgsblomma (D. lutea) och gul fingerborgsblomma (D. grandiflora), har gula blommor.

Utbredning. Fingerborgsblomma är naturligt förekommande endast i Bohuslän, där den är sällsynt och växer i skogsbryn och steniga backar. Arten är dock ganska vanlig som förvildad på torr, kulturpåverkad mark i stora delar av landet. Första fynduppgift som vildväxande är från Bohuslän och publicerades av J. E. Wikström i Kongliga Vetenskapsacademiens Handlingar 1824 (Nordstedt 1920). Enligt Wikström hittades den av studerande Linderot "ymnig i en skog vid byarne Bodeland och Utgård i Quille socken", ett exemplar ur Wikströms herbarium, insamlat av Linderot, finns bevarat i Naturhistoriska riksmuseets samlingar och kan ses i bildgalleriet. Som odlad var arten dock känd långt tidigare.

Övrigt. Enstaka exemplar av fingerborgsblomma får inte sällan missbildade toppblommor, vilka genom sin brett klocklika form starkt avviker från den normala blomformen, se bild här bredvid. Detta fenomen kallas peloria och förekommer även hos andra lejongapsväxter (Scrophulariaceae), till exempel hos gulsporre (Linaria vulgaris).

Användning. Fingerborgsblomma är giftig och innehåller glykosider som använts kommersiellt inom läkemedelsindustrin, som aktiv substans i olika hjärtmediciner. Arten odlas också ofta som trädgårdsväxt.

Etymologi. Artnamnet purpurea kommer av latinets purpureus (purpurröd) och syftar på blomfärgen. Svenska namnet fingerborgsblomma av att blomkronan liknar en fingerborg.

Referenser

"...i Trägårdar är den tämmeligen allmän för sin wackra röda blommor, som af Bi och Humlor flitigt besökas. Annars är wäxten giftig, och farlig...
...Färska bladen något krossade och twå gånger om dagen ömsade, läggas ofta med förmån på hårda knutor i Brösten, i synnerhet straxt de märkas, äfwen så på hårda knutor på halsen eller Kropp på Barn."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)