Ängsvide

Salix starkeana Willd.

Vetenskapliga synonym: S. depressa auct., S. livida Wahlenb.; S. bebbiana Sarg., S. cinerascens (Wahlenb.) Flod., S. depressa auct. var. cinerascens (Wahlenb.) Fr., S. livida Wahlenb. var. cinerascens Wahlenb., S. xerophila Flod. (ssp. cinerascens)
Svenska synonym: finnvide (ssp. cinerascens)

Blåvier Ellebladet Pil (ssp. starkeana), Finsk Pil (ssp. cinerascens) Ahopaju (ssp. starkeana), Kangaspaju (ssp. cinerascens) Bleiche Weide

Beskrivning. Ängsvide är en lågväxt, inte sällan risartad buske som dock kan bli en till två meter hög. Barken på äldre grenar är gråbrun och veden har upphöjda åsar. Unga kvistar är bruna, kala till finhåriga eller gråludna. Bladen blir upp till fem centimeter långa, högst fyra gånger så långa som breda, och är omvänt äggrunda och tunna, kanten är platt och något naggsågad. Bladens ovansida är ljusgrön, kal eller finhårig, undersidan är blekgrön och kal eller hårig. Bladskaftet är kort och saknar körtlar. Stiplerna ganska små och njurlika eller saknas. Arten blommar i maj-juni, vanligen något före lövsprickningen. Hängena sitter längs kvistarnas sidor och har ganska långa skaft med små blad. Hängefjällen är gulaktiga med mörk spets. Hanblommorna har två ståndare vilka har gula ståndarknappar. Honblommorna har kort stift med rödaktiga märken. Fruktkapslarna är glänsande, kala eller korthåriga. Arten har två underarter i Sverige. Huvudunderarten ängsvide (ssp. starkeana) har nästan kala blad och kvistar, medan finnvide (ssp. cinerascens (Wahlenb.) Hultén) skiljs genom att vara mer högväxt med gråludna kvistar och blad. De två underarterna har ibland betraktats som separata arter, men har talrika övergångsformer.

Utbredning. Ängsvide växer till skillnad från de flesta andra arterna i släktet viden (Salix) på torra växtplatser. Huvudunderarten ängsvide (ssp. starkeana) är ganska vanlig från Uppland till Norrbotten, men förekommer sällsynt ner till Skåne. Den växer på tallhedar, i skogsbryn och ängsbackar. Underarten finnvide (ssp. cinerascens) är sällsynt och nordlig med en utbredning som sträcker sig från Härjedalen till Torne Lappmark. Den växer på torra sandiga tallhedar, åsar och älvbrinkar. Första fynduppgift publicerades år 1720 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet starkeana hedrar den tyske prästen och botanisten Johann Christian Starke (1744-1808).

Familj: Salicaceae
Släkte: Salix

Norden
Norra halvklotet

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser

© Naturhistoriska riksmuseet 1999

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/salica/salix/salista.html
Senaste uppdatering: 12 januari 2000
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg