Svartvide

Salix myrsinifolia Salisb.

Vetenskapliga synonym: S. nigricans Sm., S. phylicifolia L. ssp. nigricans (Sm.) N. H. Nilsson ex Hyl.; S. borealis (Fr.) Nasarow, S. nigricans Sm. ssp. borealis (Fr.) Flod. (ssp. borealis)
Svenska synonym: vanligt svartvide (ssp. myrsinifolia), sätervide (ssp. borealis)

Svartvier Sort Pil Mustuvapaju (ssp. myrsinifolia), Outapaju (ssp. borealis) Dark-leaved Willow Schwarzwerdende Weide

Beskrivning. Svartvide är en stor buske eller litet träd med finhåriga kvistar. Bladen är vanligen brett elliptiska med största bredden omkring eller något framför mitten. De är mer eller mindre finhåriga, ofta blankt mörkgröna på ovansidan medan undersidan är blekgrön med mörk spets. Bladkanten är naggad till sågad, ända till spetsen av bladet. Stiplerna är välutvecklade och vanligen tandade i kanten. Svartvide blommar i maj-juni, hängena sitter längs kvistarnas sidor på finhåriga småbladiga skaft. Hängefjällen är gulbruna med mörk spets. Fruktkapslarna är kala till finhåriga. Underarten sätervide (ssp. borealis (Fr.) Hyl.) har vitludna kvistar och täthåriga blad som är ludna på undersidan.
Svartvide är en variabel art som kan anta olika skepnad beroende på om den står soligt eller skuggigt, fuktigt eller på torrare mark. Variationen innefattar även ett antal mer eller mindre svåridentifierade korsningar med andra arter. Svartvide känns lättast igen på de brett elliptiska bladen som har blekgrön undersida med mörkare spets.

Utbredning. Svartvide är en vanlig art som förekommer i hela landet. Den växer på fuktig mark, som fuktängar, i diken, längs skogsvägar och skogskärr. Underarten sätervide (ssp. borealis) är nordlig och förekommer från Torne Lappmark söderut till Dalarna, den växer på rikare mark, i bäckdalar, högörtsängar och på stränder. Första fynduppgift är från Lappland och publicerades i Linnés Flora Lapponica 1737 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet myrsinifolia kommer av latinets myrsine (myrten) och folium (blad) och betyder 'med myrtenliknande blad'. Svenska namnet svartvide kommer av att bladen vanligen svartnar vid torkning.

Referenser

"Huru mycket Svartvidet än kan variera, utmärker det sig likväl alltid, bland närbeslägtade arter, genom sina särdeles långt skaftade fröhus och långa stift, samt med den hvitaktiga, tilltryckta hårigheten på de unga, vid torkning svartnande bladen, hvilka åtminstone under blomningen äro hårbräddade och sedan, om de bli glatta, likväl bibehålla hårigheten på skaftet...""

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)