Vitpil

Salix alba L.

Vetenskapliga synonym: S. alba L. var. vitellina (L.) Stokes, S. alba L. ssp. vitellina (L.) Schübl. & G. Martens ('Vitellina')
Svenska synonym: vanlig vitpil (var. alba), silverpil (var. sericea), gulpil, guldpil ('Vitellina')

Kvitpil Hvidpil Valkopaju, Hopeapaju White Willow Silber-Weide

Beskrivning. Vitpil är ett stort till medelstort träd med talrika grenar, gråaktig bark och tunna vidjelika och ofta hängande grenar. Årsskotten och unga kvistar är ludna men inte påfallande sköra. Bladen är smalt lansettlika, hela till finsågade med grön ovansida och blågrön fint silkeshårig undersida och omkring femton par sidonerver. Som unga är bladen silvervita på båda sidorna. Bladskaften är ganska korta och har några enstaka körtlar. Stiplerna är lansettlika och snart avfallande, men saknas ofta. Arten blommar i maj-juni, ungefär samtidigt med lövsprickningen. Hängena är upprätta med små blad på skaftet. Hängefjällen är blekgula. Hanblommorna har två eller tre ståndare och honblommorna får kala gulaktiga kapslar.
Vitpil känns lätt igen på bladens silvervita undersida. Den liknar mest arten knäckepil (S. fragilis) som dock har kala blad som är gröna på båda sidorna, samt bräckliga kvistar.

Utbredning. Vitpil förekommer förvildad och naturaliserad i södra Sverige. Den växer i vägkanter, tomter, vid dammar och på ruderatmark. Endast huvudvarieteten vanlig vitpil (var. alba) är naturaliserad och bofast i vårt land. Arten härstammar från Syd- och Centraleuropa, Nordafrika och Mellanöstern. Första fynduppgift som förvildad är troligen en uppgift som publicerades 1779 (Hylander 1971).

Användning. Flera varieteter och förädlade namnsorter av vitpil odlas som prydnadsträd i parker och vid dammar, till exempel silverpil (var. sericea Gaudin) hos vilken båda bladsidorna är silverglänsande, samt namnsorten gulpil ('Vitellina') som har gulaktiga kvistar.

Etymologi. Artnamnet alba är latinets ord för vit och syftar på de silvervita bladundersidorna.

Referenser

"Hvitpilen blir i allmänhet den största eller åtminstone den högsta bland våra Pilarter. Med sitt rika, på en gång både gröna och hvita, bladverk på för vinden svigtande grenar, är den en ganska vacker art och gör genom sin gråaktiga grönska en behaglig brytning i ett landskaps trädsceneri."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)