Backmåra

Galium suecicum (Sterner) Ehrend.

Vetenskapliga synonym: G. pumilum Murray ssp. suecicum Sterner
Svenska synonym: vanlig backmåra (var. suecicum), västgötamåra (var. vestrogothicum)

Svensk Snerre

Beskrivning. Backmåra är en späd och lågväxt, svagt mattbildande, flerårig ört. Stjälken är nedliggande till uppstigande, kal eller finhårig, något grenig och har få vegetativa skott. Bladen är en halv till en och en halv centimeter långa, smalt lansettlika med uddspets och sitter sju eller åtta tillsammans i kransar. Avståndet mellan bladkransarna på mitten av stjälken är fyra till sex centimeter. Backmåra blommar i juni-juli, blommorna sitter i ganska täta knippen på långa skaft, de är vita med fatlik krona som blir två till tre millimeter bred, kronflikarna saknar avsatt uddspets. Frukten är omkring en millimeter bred och har höga spetsiga papiller. Backmåra har två varieteter i Sverige, vanlig backmåra (var. suecicum) och västgötamåra (var. vestrogothicum (Sterner) Ehrend.).
Backmåra ingår i det artkomplex som kallas G. pumilum-komplexet och som omfattar ett flertal delvis svårskilda arter. I Sverige ingår förutom backmåra även ölandsmåra (G. oelandicum) och parkmåra (G. pumilum). Backmåra och ölandsmåra har ibland inkluderats i arten parkmåra, men anses numera utgöra tre skilda arter. Bland de tre karaktäriseras backmåra och ölandsmåra av att frukterna har höga spetsiga papiller, medan de hos parkmåra har låga rundade papiller. Backmåra skiljs från ölandsmåra genom det längre avståndet mellan bladkransarna på mitten av stjälken. Hos den senare sitter kransarna tätare, högst fyra centimeter från varandra och skotten är tydligt mattbildande.

Utbredning. Backmåra är sällsynt och endast känd från Skåne, Blekinge, Småland och Västergötland. Den växer i torr gräsmark. Första fynduppgift är troligen en uppgift som publicerades 1823 (Hylander 1971).

Etymologi. Artnamnet suecicum kommer av latinets Suecia (Sverige) och betyder svensk.

Referenser