|
Beskrivning. Oxel är ett lövfällande träd som med tiden
kan bli stort, men som växer långsamt. Vinterknopparna
är grön- eller brunaktiga och klibbiga. Bladen är grunt parflikiga,
inte parbladiga som hos rönn (S. aucuparia),
de är gulgråulliga på undersidan och har sågtandad kant.
Oxel blommar i juni med vita blommor som sitter i plattade
klasar. Frukterna mognar under september-oktober och är röda, elliptiska och har få korkporer.
De har ett mjöligt gulaktigt fruktkött,
enligt Nyman (1868) är de "ätliga, om också icke
någon särdeles läcker spis".
Oxel känns igen på de de grunt parflikiga bladen med gulgråullig undersida.
Största. En oxel kan bli upp till 20 meter
hög med en upp till 30 meter vid krona. Största uppmätta
stamomkrets är drygt fem meter.
Utbredning. Oxel förekommer mindre allmänt
från Skåne till Uppland, längre
norrut är den sällsynt. Den växer vanligen i skogsbackar
gärna på bergig mark, men den är också ofta
planterad runt gårdar.
Första fynduppgift publicerades på 1600-talet
(Nordstedt 1920).
Användning. Oxel är vanlig i
odling och har också planterats som vårdträd.
Veden är hård och har bland annat använts till hjulaxlar,
block och trissor. Frukterna kan kokas till gelé, eller
torkas och malas till nödbröd.
Etymologi. Artnamnet intermedia kommer av latinets
inter (mellan) och medium (mitt), namnet betyder
intermediär, mellanstående. Förr ansågs oxeln vara ett mellanting mellan
rönn (S. aucuparia) och
vitoxel ( S. aria).
|
Familj: Rosaceae
Släkte: Sorbus
Norden
Norra halvklotet
Träd
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Bären äro smakelige at äta;
men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder.
Af torkade bären kan bröd bakas, brännewin brännas,
och dricka bryggas."
Ur Flora Oeconomica av Carl von Linné (1749)
|
Svensk asal
Selje-Røn
Ruotsinpihlaja
Swedish Whitebeam
