Hallon

Rubus idaeus L.

Svenska synonym: skogshallon

Bringebær Hindbær Vadelma, Vattu Raspberry Himbeere

Hallon

Beskrivning. Hallon är en halvbuske som kan bli upp till två meter hög. Stammen är upprätt och trind. Årsskotten har tunna borstlika röda taggar, andra året blommar skotten och barken fjällar av, därefter vissnar de. Bladen är parbladiga med ett uddblad och två till sex småblad, de är vitfiltade på undersidan. Hallon blommar i juni-juli med ganska små blommor. Kronbladen är vita och upprätta. Frukterna mognar i juli-augusti och lossnar då lätt från blomaxeln. De är oftast röda men former med gulvita frukter förekommer (f. chlorocarpus). En sällsynt fridlyst form av hallon är forma anomalus hos vilken de nedre bladen på årsskotten Hallon och på de blombärande grenarna är hela och rundade, medan de övre bladen är trefingrade.
Hallon kan förväxlas med björnbär (Rubus subg. Rubus sect. Rubus) och blåhallon (R. caesius), men dessa har svarta eller blådaggiga frukter, fingrade blad och gröna bladundersidor. Hallon kan bilda hybrider med blåhallon.

Hallon, uppsprickande vinterknoppar

Utbredning. Hallon finns i hela landet men är sällsynt på Gotland. Den växer ofta på hyggen och steniga marker, helst på kväverik mark. Första fynduppgift publicerades 1638 i Francks Speculum Botanicum (Nordstedt 1920).

Hallon

Användning. Hallonets frukter används bland annat till sylt och saft. Hallonblad, Rubi idaei Folia, användes förr inom farmakologin. Hallon odlas ofta och många sorter med olika form och storlek på frukterna saluförs, knappast någon med lika angenäm smak och arom som den vilda arten.

Etymologi. Det vetenskapliga artnamnet idaeus betyder 'från Ida', som är ett berg i Mindre Asien. Det svenska namnet hallon kan härledas från hall i betydelsen brant, häll, stenig mark (Odhner 1963).

Familj: Rosaceae
Släkte: Rubus

Norden
Norra halvklotet
Fruktmognad
Fridlyst (f. anomalus)
Mat och krydda
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Wäxer allmänt i skogstrakter och wid gärdesgårdar, stenhögar o. s. st. och ökar sig oförtrutit genom sina långa krypande rötter. Busken är sjelf til intet nyttig, utan at gifwa fruckt, hwarföre den ock mycket planteras i Trägårdar i små häckar, utmed wäggar och gärdesgårdar...
...Bären hafwa en för de fläste angenäm Kryddsmak, och hafwa ifrån äldsta tider warit på hwarjehanda sätt anwände i hushållet til Saft, Sirap, Gelée, Mos, Bakwerk, Mjöd, Win, Öl o. s. w."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)

© Naturhistoriska riksmuseet 1996

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/rubus/rubuida.html
Senaste uppdatering: 8 november 2005
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg