Blåhallon

Rubus caesius L.

Svenska synonym: psalmbär, salmbär

Blåbringebær Korbær Sinivatukka Dewberry Kratzbeere

Blåhallon

Beskrivning. Blåhallon är en halvbuske med ofta nedliggande stammar. Stammen är trind och örtartad, ofta blådaggig och har tunna borstlika taggar, barken fjällar inte av under andra året. Årsskotten är rotslående och blåhallon kan på så sätt klä in stora ytor. Bladen är trefingrade och skrynkliga med grön undersida, deras sidoflikar har ofta två sidolober vilket ger bladen formen av en fjäril. Det mellersta småbladet är tydligt skaftat. Blåhallon blommar från juni till augusti med stora vita blommor. Frukterna är svarta och tydligt blådaggiga och lossnar inte från blomaxeln när de är mogna, ofta utbildas bara få delfrukter.
Blomma Blåhallon känns igen på de blådaggiga frukterna. Arten hallon (R. idaeus) röda frukter och parbladiga med vitfiltad undersida. De olika björnbären (Rubus subg. Rubus sect. Rubus) skiljs från blåhallon genom glänsande svarta eller rödsvarta frukter, samt fem- eller sjufingrade blad. Genom hybridisering mellan blåhallon och björnbär har de så kallade krypbjörnbären (Rubus subg. Rubus sect. Corylifolii) uppstått.

Frukt av blåhallon

Utbredning. Blåhallon är vanlig i Skåne och på Gotland men förekommer även i kusttrakterna från Bohuslän till Mälarområdet, i inlandet däremot sällsynt. Den växer ofta i snår och vid stränder och är vanligare på kalkrika marker. Första fynduppgift publicerades å:r 1658 i Rudbecks Catalogus plantarum (Nordstedt 1920).

Användning. Blåhallonets frukter är sura och inte lika smakrika som hallon (R. idaeus) och björnbär (Rubus subg. Rubus sect. Rubus) men de kan trots det användas till sylt.

Etymologi. Det latinska artnamnet caesius (blågrå) syftar på frukternas färg.

Familj: Rosaceae
Släkte: Rubus

Norden
Norra halvklotet
Mat och krydda
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Hvad smaken angår, är den i de flestas tycke icke så angenäm som den af Hallon och Björnbär, men visserligen icke obehaglig, och kan med fördel insyltas och äfven ätas färsk, med vin, eller mjölk, grädda och socker; äfven som den kan läggas på vin att ge det en ovanlig smak och färg. Buskarne gifva sällan ymnigt frukt, dels emedan få frukter finnas på hvart stånd, dels emedan småbären på hvar frukt ej äro många."

C. Quensel i Svensk Botanik IV av J. W. Palmstruch (1805)

© Naturhistoriska riksmuseet 1996

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/rubus/rubucae.html
Senaste uppdatering: 23 juni 2008
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg