BlåhallonRubus caesius L.
Svenska synonym: psalmbär, salmbär
| |
|
Beskrivning. Blåhallon är en halvbuske
med ofta nedliggande stammar. Stammen
är trind och örtartad, ofta blådaggig och
har tunna borstlika taggar, barken fjällar inte
av under andra året. Årsskotten är rotslående och
blåhallon kan på så sätt klä in stora ytor.
Bladen är trefingrade och skrynkliga med grön undersida, deras
sidoflikar har ofta två sidolober vilket
ger bladen formen av en fjäril. Det mellersta småbladet är tydligt skaftat.
Blåhallon blommar från juni till augusti med stora vita blommor.
Frukterna är svarta och tydligt blådaggiga och lossnar inte
från blomaxeln när de är mogna, ofta utbildas bara få
delfrukter. Utbredning. Blåhallon är vanlig i Skåne och på Gotland men förekommer även i kusttrakterna från Bohuslän till Mälarområdet, i inlandet däremot sällsynt. Den växer ofta i snår och vid stränder och är vanligare på kalkrika marker. Första fynduppgift publicerades å:r 1658 i Rudbecks Catalogus plantarum (Nordstedt 1920). Användning. Blåhallonets frukter är sura och inte lika smakrika som hallon (R. idaeus) och björnbär (Rubus subg. Rubus sect. Rubus) men de kan trots det användas till sylt. Etymologi. Det latinska artnamnet caesius (blågrå) syftar på frukternas färg. |
Familj: Rosaceae Släkte: Rubus
"Hvad smaken angår, är den i de flestas tycke icke
så angenäm som den af Hallon och
Björnbär, men visserligen icke obehaglig,
och kan med fördel insyltas och äfven ätas färsk, med vin,
eller mjölk, grädda och socker; äfven som den kan läggas
på vin att ge det en ovanlig smak och färg. Buskarne gifva sällan
ymnigt frukt, dels emedan få frukter finnas på hvart stånd,
dels emedan småbären på hvar frukt ej äro många."
C. Quensel i Svensk Botanik IV av J. W. Palmstruch (1805)
|
© Naturhistoriska riksmuseet 1996
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/rubus/rubucae.html
Senaste uppdatering: 23 juni 2008
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg