Päron

Pyrus communis L.

Svenska synonym: päronträd

Pæretre Pære Päärynäpuu Pear Birnbaum

Beskrivning. Päron är ett ofta storvuxet träd, men det kan i många fall vara småvuxet eller till och med buskartat. Det är framför allt vildtypen som är busklik och denna har också kvistar med långa vassa tornar. De odlade formerna av päron saknar tornar. Bladen är långskaftade med elliptisk, blankt mörkgrön bladskiva som är blekare på undersidan och har helbräddad eller fint sågad kant. Päron blommar i maj med stora blommor som sitter i flock. Blommorna har vita kronblad, röda eller rödvioletta ståndarknappar och fem stift. Frukterna är grågröna till gulaktiga, hos odlade former är de saftiga, rundade eller avlånga medan de hos de vildtyper som påträffas hos oss är små, hårda och saftfattiga med talrika stenceller.
Päron karaktäriseras av stora vita blommor med röda eller rödvioletta ståndarknappar och kala, blanka blad med nästan helbräddad kant. Den kan förväxlas med aplar (Malus), men dessa skiljs genom blommor med gula ståndarknappar, samt matta grovsågade blad som är mer eller mindre håriga.

Utbredning. Päron är ganska ovanlig och förekommer i södra Sverige, från Skåne till Uppland. Den växer i skogsbryn, lövängar och strandsnår på näringsrik mark. Det är för det mesta frösådder från odlade päronträd, men anses kunna vara spontant vildväxande i sydligaste Sverige. Första fynduppgift. Arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Övrigt. Odling av päron har konstaterats i Grekland redan omkring 1000 år f. Kr. I Sverige har frön av päron påträffats i gravfynd från yngre stenålder och odling är känd sedan medeltiden.

Användning. Päron odlas både kommersiellt och privat för frukternas skull, vilka för det mesta äts färska, men som även kan syltas eller konserveras. Virket var förr populärt och utnyttjades till finare snickerier. Flera namnsorter av päron kan odlas i vårt land men de flesta är härdiga endast i de sydligaste landskapen och odlingen därför ganska inskränkt. Några mer kända sorter är 'Gråpäron', 'Esperens herrepäron', 'Greve Moltke', 'Conference', 'Clara Frijs', 'Herzogin Elsa', 'Anjou' och 'Sommarbergamott'. En modern sammanställning av svenska päronsorter finns i Anton Nilssons bok Våra päron-, plommon- och körsbärssorter, utgiven av Nordiska Genbanken 1989.

Etymologi. Artnamnet communis är det latinska ordet för allmän eller vanlig.

Referenser

"Är nog sällsynt utom i en del gamla täppor wid bondgårdar. Den rätta wilda sorten har piggar på qwistarne, mycket små och hård fruckt, som ehuru mogen, icke är ätelig rå, men kokad nyttjas af allmogen i wälling...
...Men trädet, som blir gammalt och stort, så at det täflar med Eken, förtjenar i synnerhet upmärksamhet. Dess hårdhet, finhet, färg, lätthet at arbeta och benägenhet at mottaga polering och betsning gör, at det är förträffeligt til hwarjehanda arbeten för Snickare och Swarfware til allahanda Instrumenter, til skaft och handtag, smärre bord och lådor, ramar, modeller, linealer, til kuggar och dref wid Qwarnwerk m. m. s."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)