Surkörsbär

Prunus cerasus L.

Vetenskapliga synonym: Cerasus acida Dumort., C. vulgaris Mill.
Svenska synonym: klarbär, morell, surkörs

Kirsebær Sur-Kirsebær Hapankirsikka Dwarf Cherry Sauerkirsche

Beskrivning. Surkörsbär är ett litet träd eller buske med oftast tunna hängande grenar. Arten bildar ofta stora bestånd genom talrika rotskott. Bladen är fint sågade och har två körtlar (nektarier) vid bladbasen. Surkörsbär blommar i april-maj med vita blommor. Blomflockarna utvecklas ur bladiga knoppar och sitter på korta skaft med små blad. Frukterna mognar i juli-augusti, de är mörkröda och syrliga.
Den närstående arten sötkörsbär (P. avium) är vanligen större och grövre med upp- eller utåtriktade grenar, grovt sågade blad, samt nektarier som sitter på bladskaftet, inte vid bladbasen. De två arterna korsar sig ibland och hybriderna kallas majkörsbär eller glaskörsbär.

Utbredning. Surkörsbär är en odlad art som förekommer förvildad i södra och mellersta Sverige. Arten kommer ursprungligen från Mindre Asien. Första fynduppgift som förvildad är från Visingö och publicerades 1818, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Flera olika förädlade sorter av surkörsbär odlas, till exempel 'Brunkörsbär', 'Ostheimer' och 'Skuggmorell'. Frukterna används till sylt och saft.

Övrigt. Sorter med mörk fruktsaft har ofta kallats moreller, medan de med ljus fruktsaft kallats för klarbär.

Etymologi. Artnamnet cerasus kommer av Kerasos, som var en stad i Mindre Asien, varifrån arten infördes av Lucullus till Italien år 64 f. Kr. (Odhner 1963).

Referenser

"Ifrån staden Kerasuns i Kappadocien vid svarta hafvet, der Tournefort sett kersbärsträd växa vilda på backar och små kullar, tror man att de först kommit till Europa; och att de enligt Plinii berättelse, år 680 från Roms uppbyggande, efter Luculli seger öfver Mithridates, kommit till Italien, hvarifrån de 120 år derefter först blifvit flyttade till England."

Ur Svensk Botanik III av C. Quensel (1804)