|
Beskrivning. Vildapel är ett medelstort träd med
grova kvistar. Barken är slät som ung men blir med
tiden gråbrun, grov och flagande. Vissa av kvistarna kan vara tornartade.
Bladen är runda eller elliptiska, med långa bladskaft och kal undersida.
Vildapel blommar i maj-juni med stora, vita eller rödaktiga blommor.
Blommorna har kala foderblad och ståndarknapparna är gula.
Frukten är ganska liten och grönaktig, eller ibland
röd på den solbelysta sidan, med ett långt skaft. Smaken är mycket
syrlig.
Vildapel är mycket lik apel (M. domestica), men den
senare har kortskaftade blad med hårig undersida, större kortskaftade frukter, samt
håriga foderblad. Arten päron
(Pyrus communis) skiljs förutom
på fruktens utseende genom blankt mörkgröna blad med
helbräddad kant och blommor med röda eller rödvioletta ståndarknappar.
Utbredning. Vildapel är ganska vanlig i lövskog, skogsbryn och
på kulturmark. Arten förekommer i södra Sverige från Skåne
till Gästrikland. Första fynduppgift är från
medeltiden (Nordstedt 1920).
Användning. Veden är hård och lämnar ett vackert
slöjdvirke. Barken har använts vid växtfärgning och ger en gul färg.
Äpplena kan användas till cider, gelé, med mera.
Övrigt. Vildapel har påträffats i lämningar från
stenåldersboplatser. Vid utgrävningar av Dags mosse i Alvastra i
Östergötland påträffades förkolnade äpplen som bedöms vara
från tiden 2500 f. Kr.
Etymologi. Artnamnet sylvestris kommer av
latinets sylva (skog) och betyder 'växer i skog'.
|
Familj: Rosaceae
Släkte: Malus
Norden
Norra halvklotet
Träd
Färgväxt
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Surapeln ser föraktad ner i vattnet,
ser dess gula blad.
Hon skakar ner sin frukt i källan,
lagar till en äppelsoppa.
Hon lever där hon är
med artens fria hårda öde.
Hon känner sig mer fri
än paradisets träd."
Surapeln av Harry Martinson (Cikada, 1953)
|