Tiggarranunkel

Ranunculus sceleratus L.

Vetenskapliga synonym: Batrachium sceleratum (L.) Lange

Tiggarsoleie Tigger-Ranunkel Konnanleinikki Celery-leaved Buttercup Gift-Hahnenfuß

Beskrivning. Tiggarranunkel är en ettårig ört som är kal, något gröngul och skör. Stjälken kan bli omkring en halv meter hög och är ihålig och grenig i övre delen. De nedre bladen är trubbigt tre- eller femflikade medan de övre är smalt tredelade. Tiggarranunkel blommar från juni till augusti med små blekgula blommor. Blommorna har fem nedböjda foderblad, kronblad som bara är omkring en halv centimeter långa, och räfflade blomskaft. Fruktfästet blir med tiden högt och smalt och har många små nötter. Arten är mycket giftig.
Tiggarranunkel kan knappast förväxlas med de andra arterna i släktet smörblommor (Ranunculus).

Utbredning. Tiggarranunkel förekommer i nästan hela landet. Den är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, men är sällsynt i norra delarna av landet och saknas helt i fjälltrakterna. Den växer på fuktig, näringsrik, gärna dyig mark, som vid stränder, diken, i kärr, men också på odlad mark. Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Catalogus Plantarum 1658 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet sceleratus kommer av latinets scelerare som betyder 'begå brott' (Odhner 1963). Det svenska namnet tiggarranunkel av att dess giftighet förr utnyttjades av tiggare. Nyman (1867) ger en målande beskrivning av artens egenskaper och han skriver att "Om bladen tuggas tillräckligt länge bränna de på tungan, göra den hudlös och borttaga smaken, hvarvid tänderna domna och tandköttet blöder. Sedan de endast en timma legat på huden, uppkomma gulvätskiga blåsor, hvilka sedan bilda variga och mycket svårläkta sår. På detta sätt lära fordom tiggare, för att väcka medlidande, skaffat sig otäcka sårnader, hvadan växtens svenska namn".

Referenser

"Nyss var jag konung. Fredlös genom riket
jag flyr idag, förhungrande. I diket
jag dignar, piskad av en hagelvind.
Omkring mig frodas tiggareranunkel.
Jag trycker bladen hårdt mot hand och kind.
Då drager giftet sårnad och karbunkel,
och när jag nalkas byn, står folk vid grind:
»Tvi, se en spetälsk», kastar till mig bröd
och rymmer vägen för kung Skam och Död."

Den flyende kungen av Erik Axel Karlfeldt (Flora och Bellona, 1918)